haha. Jag hade satt på ljudet på min mobil, också fick jag ett sms och hoppade högt. Shit va högt det va! 

Ahapp. Ska till skåne idag för att hämta mina bröder och samtidigt lämna mina systrar. Dem ska semestra med mormor och morfar. Något John och Tobias redan gjort i två veckor. Sen ska vi hem imorgon igen. Suck!

Ah, och sen är det bara EN vecka tills vi ska till skåne igen och semstra där hela familjen. I en vecka. 

Anyways, har packat åt mina systrar halva morgonen. Och sen blev jag hungrig (alla blir förvånade) och insåg att det inte finns någon mat -.*

Längesen ja hade en... bild, på mig som ä nytagen. Men... ah, nice va? (a)

Bye! ☺ 

Ja okej. Idag, har faktiskt spelat sims idag. Brukar inte göra det, men kände för att börja spela igen. Så då installerade jag det i min dator (har spelat i en dator som pajjat förut) och skapade en ny familj. Enligt mig blev den helt freakin' awesome (a)

I alla fall, som ni förmodligen sett blev jag klar med ännu en novell idag. Och den blev jag otroligt nöjd med. Inte allt, för som Stella sagt går den lite snabbt på vissa ställen. Men jag älskar handlingen, själva språket och allt. Ha! Skryt skryt skryt. Och ja, jag skryter ofta. Ha!
Anyways, farmor kom hit med ett par underbart fina örhängen min.. gammelmoster (tror jag det blir) gett mig. Tack.

Annars ska jag väl äta... kyckligrulle snart. Mums.

See ya ♥ 

Djävulens dotter

| Tänk om du var guds son och djävulens dotter i en och samma person |

Det eviga pipandet vägrade att sluta. Det varken slutade eller väckte mig. Jag låg där i min säng i något sorts vakuum där jag hörde pipandet men aldrig reflekterade över vad det var som lät. Mina tankar snurrade och jag visste att det var min väckarklocka som ringde. Men jag vaknade inte. Någonstans förstod jag ändå inte att det var meningen att jag skulle vakna, titta mig om i mitt rum och gå upp. Även om det självklart var vad jag borde förstå. Dagen började inte bra. Och den skulle troligtvis inte sluta bra heller.
”Men stäng av då, smarthead!”, ljudet av min brors rop skrämde mig. Först nu förstod jag att ljudet berodde på väckarklockan. Lättnaden över att slippa melodin som varje morgon spelades upp vid exakt samma tid var enorm. Vår lägenhet var liten och trång. Allt ljud i den lät därmed högre än det borde. Därför hörde jag när Florin pustade ut. Hans rum var mittemot mitt och var större. Jag hatade stort.
”Lidia, Florin, kom ner. Middagen är klar”
”Kommer”
”kommer!” När pappa sa middag menade han aldrig middag. Han menade alltid frukost, kvällsmat eller lunch. Men aldrig middag. Samtalen var obekväma även idag, vi pratade bara för att få något sagt. Aldrig för att vi hade något att berätta. I min familj hatade alla att prata med resten av familjen. Stämningen var alltid lika spänd och opålitlig.
”Hur mår mamma?”, pappas blick var fäst på Florin eftersom det bara var han som åkte till vår mamma. Jag hatade henne för alla lögner hon präntat in i oss, så jag vägrade åka dit. Trots det älskade Florin att åka till henne.
”Bra” svarade han kort och släppte inte gaffeln med blicken.

Min spegelbild tittade tillbaka med samma halvtrötta ansiktsuttryck som jag själv hade. Mitt blonda halvlånga hår såg silvrigt ut i ljuset. Det kändes underligt, jag var den enda blondinen i släkten som fötts med min hårfärg. Ingen visste varför jag blev blondin. Båda mina föräldrar är mörkhåriga, Florin var också mörkhårig. Precis som Rumäniens alla andra invånare. Förutom jag. Allt annat var normalt. Mina ögon var mörkt bruna och min hy var gräddvit.
”Varför?” viskade jag mot min spegelbild. Som om den skulle svara mig. Förvånansvärt nog gjorde den inte det. Självklart inte.
”Allt har väl en mening, antar jag” viskade jag tyst till min spegelbild. Tillräckligt tyst för att jag knappt skulle höra själv.

Mina ben förde mig framåt utan att jag tänkte på vart jag gick. Det Rumänska landskapet rullade sakta förbi mig precis som bilarna på vägarna. Min promenad var något av en rutin. Allt med den var underbart. Träden var fulla av grönska, jag drog ett djupt andetag och svalde doften. Växternas dofter fyllde mina lungor. Aldrig skulle jag njuta av något annat så som jag njöt av växternas friska lukter. Aromen av den varmt söta doften grönskan avgav gjorde mig berusad. Ett skrämmande mörker började sakta omge mig och sluta mig i dess makt. Hela landet är vanligtvis ganska disigt, för det är sån miljön i mitt Rumänien är. Men mörkret tillhörde inte vår natur. Det tillhörde inte den vanliga dimman. Från bergens skyhöga höjder drog den sig ner mot mig. Ensam utan säkerhet. Oskyddad. Först när mörkret gjorde sig allt tätare och närmre mig skrämde det mig verkligen. Allt inom mig frös och förlamade mig. Hur gärna jag än ville kunde jag inte förmå min kropp att röra sig.
Innan jag hunnit reflekteras över vad som hände var det som om mörkret lade sig som ett skal runt om mig. Allt svartnade och jag tänkte bara en sak. Att jag var död. Men det var inte sant. Jag var inte dött.
”Namn?” sa en gäll röst bakom mig. Av rädsla svalde jag och vågade knappt andas. Kvinnan bakom mig harklade sig, så jag vände mig om. Skräckslaget.
”Lidia..” svarade jag utan att egentligen förstå varför. Kvinnan var i fyrtioårsåldern och hade en röd-blå tröja i stickat material. Hennes panna var rynkad av ålder. Likaså hennes övriga ansikte och händer. Hon såg egentligen inte läskig ut. Men något hos henne skrämde mig ändå. Först nu verkade mitt svar sjunka in. Hennes ögon som nyss varit hoptryckta av ett vänligt, brett – falskt – leende var nu uppspärrade och sjutton gånger större. Mitt namn hade påverkat henne på enligt mig helt fel sätt. Jag ville inte dra till mig uppmärksamhet. Ovetskapen om vart jag var gjorde mig ännu mer beslutsam. Helst ville jag vara anonym. Om det ändå gick. Förut, när jag precis kommit, innan jag svarat på hennes fråga hade jag kunnat vara sånär anonym. Men det var förut och dåtid. Jag kunde inte spola tillbaka.
”Ursäkta mig. Jag tror jag hörde fel… vad var ditt namn sa du?” frågade hon förvirrat och något förläget. Jag log elakt.
”Nej, jag tror du hörde helt rätt” sa jag bestämt. Vad det nu än varit som fått henne att reagera som hon gjort var jag ganska säker på att jag inte ville upprepa mitt namn. Om alla andra skulle reagera på samma sätt var allt jag önskade nu att komma hem.
”Du där..:” sa jag tveksamt och tittade på hennes namnskylt. ”… Anne?, vart är jag?” avslutade jag, fortfarande tveksamt och tittade upp mot hennes ansikte. Hon log blekt mot mig.
”I underjorden min vän”
Jag trodde hon skojade, aldrig att hon var allvarlig. Underjorden… nej, jag var inte där. Det existerade inte ens. Folk som trodde på Gud, Lucifer och ärkeänglar påstod att underjorden fanns. Men jag var inte en av dem. Allt jag var vad Lidia. Den lilla flickan från byn i utkanten av Rumänien. Underjorden fanns inte!
”Nej nej, vart är jag?” mitt andra försök visade sig vara precis lika meningslöst som mitt första. Hon svarade på precis samma sätt. Hon höll på att övertyga mig. Och jag var nära på att låta mig övertygas.
”Men..” viskade jag tomt. Hennes ord hade tömt mig på lycka och bara lämnat rädslan kvar.
”… underjorden är för döda…” pressade jag fram. Min röst var fortfarande inte mer än en tom viskning. Förrän jag hörde Annes hysteriska skratt bakom mig. Irritationen fick mig att ursinnigt svänga om och fästa blicken på henne.
”Det är inte roligt! Det är högst allvarligt. Jag kom precis på att jag är död och du skrattar!” exploderade  jag. Trots det kunde hon inte sluta skratta. Inte för att jag någonsin gillat henne. Men nu hatade jag henne.
”Lidia, du är inte död. Lucifer har skickat hit dig. Han har något att berätta för dig…” sa hon till slut. Innan hon hann avsluta meningen försvann alla spår av glädje ur hennes ansiktsuttryck. Plötsligt var hon allvarlig.
”… Se här kommer vår herre” sa Anne allvarligt, nästan dyrkande, och nickade mot någon snett bakom mig.
”Lidia?” sa en mörk, bestämd, underbar röst. Trots att jag redan innan han kallat på mig räknat ut vem som stod bakom mig förvånades jag över allas plötsliga dyrkan. Än en gång stelnade hela min kropp och spärrade signalerna hjärnan skickade ut om att jag borde röra på mig. Men jag kunde inte. Trots det tvingade jag mig att snegla bakåt och se på honom. Aldrig kommer jag kunna se det som ett misstag, men aldrig heller som det rätta. Lucifer, mannen bakom mig, var lång. Längre än alla andra jag sett. Han var blekare än blanketterna Anne skrev på. Blekare än papper. Hans ansikte var smalt och benigt, markerat. Smalare än människors. Ögonen var stora och nästan triangelformade. Till min stora förvåning var han blå- nästan gråögd. Hans näsa var droppformad, näst intill osynlig. Över vänstra armen hade han ett långt, blodigt ärr. Jag undrade vart han fått det ifrån. Det spetigt mörkblåa håret liksom smälte ihop med hans stora, praktfulla vingar.
”Vingar” flämtade jag. Han hade vingar, Lucifer hade vingar.
”Du har vingar” viskade jag. Han nickade, såg uttråkad ut. Jag svalde.
”Kom med” sa han och vände sig om. Eftersom han fascinerade mig följde jag efter. Dessutom ville jag veta vad jag gjorde här. Varför Lucifer velat ha mig här.
När vi gått genom tunnlar och korridorer, åkt hissar och gått i trappor stannade vi. Framför oss var en stor trädörr med en liten skylt på. Känslan av en advokatbyrå smög sig på. På skylten såg hans namn. Lucifers kontor. Han öppnade och lät mig gå in. Vilket jag självfallet gjorde.
”Varför är jag här?” frågade jag bestämt. Jag markerade att han skulle svara.
”Sätt dig”, hans tonfall var lugnt och  sansat. Men jag satte mig. Mestadels för att jag ville veta varför jag var här.
Snart satte sig även han ner. På en brålig fåtölj rakt framför mig. Framför fyra gigantiska fönster utan någonting utanför. Fönstren var bara där som dekoration.
”Nå… du är här för att du är mogen nog.” sa han gåtfullt. Jag släppte allt hopp om att få ett normalt svar. Han skulle bara leka. Ursinnet över det faktum att han tagit hit mig men inte förklarade exakt varför fick mig att agera mer än mina tankar gjorde.
”Vadå mogen?” utbrast jag och ställde mig hastigt upp. Han flinade.
”Att få veta allt bakom ditt liv. Undrar du aldrig varför du har blont hår, och ingen annan i din by? Eller varför din pappa tål er mamma, medan du inte gör det? Menar du att du aldrig undrat hur det kom sig att du aldrig fått brännskador, eller ens fått en förkylning?” frågade han roat. Jag satte mig konfunderat ner. Först när jag sneglade på honom brast det. Då kunde jag inte längre se allvarlig ut. Hans leende såg så bekymmersfritt ut.
”Jo, det har jag. Men…” jag avbröt mig när jag insåg att han kunde ha något med allt att göra. Lucifer var ett annat namn för djävulen, han levde bland brand. Enligt alla legender. Det borde göra honom tålig. Han hade blont hår, även om det såg blått ut. Men varför har jag fått det?
”Just det” sa han när han såg mitt ansiktsuttryck.
”Men hur kommer det sig att jag har det du har?” frågade jag tyst och slutade le helt och hållet. Lucifer log, tänkte. Undrade hur han skulle säga.
”Du…” började han och tittade ner. Hade han varit människa kunde jag svära på att han skulle ha rodnat. Djävulen skämdes.
”Jag är din pappa” avslutade han snabbt och nickade kort. Sanningen tog tid att ta in. Men tillslut sjönk hans ord in. Precis som för Anne betydde hans svar mer än dem borde ha gjort.
”Om du är min pappa, vem är då min mamma?” frågade jag men undrade om han skulle svara. Jag visste att det inte var mamma, den jag växt upp med. Men vem var möjlig? Vem kunde vara min mamma? Hade jag ens någon mamma?
”Någon utav Guds änglar” sa han och viftade men handen. Som om min mamma var oviktig.
”Hur är det möjligt? Du är här nere, under jorden, Gud är där uppe. Över jorden. Det borde väl hans änglar också vara?” sa jag förvirrat. Jag förstod inte. Hur kan jag vara Lucifers dotter och Guds ena ängels barn, i en och samma person?
”Jag jobbade där en gång” sa han och suckade.

Mitt liv skulle aldrig återgå till det för mig normala. Lucifer erbjöd mig att komma tillbaka till jorden, men berövad friheten att komma hit igen. Eller så kunde jag stanna här, och aldrig återvända på jorden. Mitt val var enkelt. På jorden hade jag inget liv som var värt att återvända till. Nu visste jag om sanningen, och det fick mig att vilja stanna här nere ännu mer. I Rumänien hade jag växt upp och uppfostrats av en man och en kvinna. Trots det hade ingen av dem varit min förälder. Min bror hade inte varit min bror. Alltså hörde jag inte hemma där. Och sen hade han även gett mig möjligheten att bo hos min mamma. Guds ena ängel. Men om alla som någonsin haft en konversation med mig varit här nu hade dem kunnat vittna. Vittna om att jag aldrig skulle platsa i himlen. Min plats var i underjorden. Helvetet. Och det skulle det alltid vara. I hela mitt nu eviga liv. Här nere var jag lycklig. Och, trots allt och alla Lucifer så kallhjärtat tagit livet av trivdes jag här. Jag trivdes i hans sällskap. Med mig här log han dessutom, ständigt. Min fars leende har blivit det jag älskar mest i livet. 

Tjurig. Inget House ikväll heller. Det vill säga att en viss liten jojjo går i taket snart. Säkert bara en tidsfråga. Usch!
Elak sommar som inte vill fixa fram något trevligt tv:program idag heller.

Har ont i huvudet. Tror det försöker spränga mina sista överlevande hjärnceller. Elaka varelse!

Inget att skriva. Ä lite smått deppig känner jag. Så see ya guys! ♥ 

Side by side.

We're standing alone.

Without no destiny.

Without no fear.

Side by side.

We're standing alone.

With only happiness.

With all the hope.

© by jojjothewiki

Ha! För er som inte förstått eller märkt det än älskar jag att reta folk. Och nu har jag kommit på att på sommarn retas jag 100 gånger mer (a)

Men men, har inget direkt speciellt att skriva nu så jag bjussar på en finfin låt.

Käkat glass idag. Och nej, ingen blir förvånad men jag bryr mig inte. Ha!

   Mjukglass med underbart goda (pyttesmå) maränger på. Mmh!