Eftersom det var så vackert just på det stället på kvällen var jag tvungen att fota

Fatta det vattenfallet va högt ;o

Alltså.. jag förstår mig inte på katter, eller, inte när dem är nyblivna mammor.

Igår sa mamma att min pappa skulle komma hit och vara barnvakt från typ klockan halv sju till halv tre eller så. Och jag avskyr när folk är barnvakter här så jag försökte komma på ett sätt att slippa vara medveten om det längre. Som vanligt tyckte jag att sömn var en sjukt bra idé. Så det slutade med att jag satt uppe till typ halv två och kollade på film. Sen la jag mig med en tanke; "jag ska sova länge..."

Men nej. Som om det skulle gå vägen. Ha!

Allt jag gjorde var att vakna innan klockan sju (ooh!) av att Glittras ungar pep som fan. Självklart ställde jag mig frågan vad händer?

Men det var i själva verket inte så farligt, hon flyttade alla ungarna från ett ställe i mitt rum till ett annat. Så jag fick fixa så att katterna fick mjuka filtar under sig och sen var allt klart. Olyckligtvis kunde jag inte somna om. Hemskt, så jag har alltså varit vaken sen sju-tiden imorse. Inte populärt.

See ya guys ☺

Well, från mig i alla fall.

Ät aldrig massa nötter, biverkningen är magont. Om det överskrider några hundra. Jag lärde mig den hårda vägen. HAHA! Nice. 

Men men, idag har jag typ bara suttit och stirrat på alla små kattungar, somnade där förresten. Annars har det inte hänt någonting.

Aja, see ya ♥

Mörka världar

| Alla har egna historier om dödens skepnader. Det här är en till |

I alla mörka världar finns en ljuspunkt och ett ännu mörkare hjärta. Det är så i de flesta filmer, böcker, drömmar och fantasier. Men i världen jag lever i finns det ingen ljuspunkt, bara kolsvart mörker.

När jag återvänder till min värld känner jag mig bländad av mörkret som slukar ljuset.

Blind.

Enda utvägen är bländande mörker och sen, förhoppningsvis, ljus. Men jag klarade det inte. Tanken på mörker som var värre än det jag redan levde i skrämde mig. Tanken på att inte se något alls, inte ens gårdagen gjorde mig livrädd. Ovetskapen om jag skulle överleva det eller inte gav inga tvivel. Jag levde hellre i det här mörkret än alternativet. Nu och sen.
”Eddi” hans röst isade i väggarna när han ropade på mig. Det var söndag, insåg jag till min förskräckelse. Jag hatade söndagar. Då fanns det inget kryphål  för mig. På söndagar jobbade han inte, och jag var inte i skolan. Milton jobbade fem dagar i veckan och var ledig tisdag och söndag. Men tisdagar var ingen skillnad från de andra dagarna. Jag kom hem, och varje dag var han hemma före mig. Precis som tisdagar. Det var bara lördagar jag hade en chans att rymma och slippa honom. Hans slag sved, men det var aldrig misshandel. Han kunde reglerna eftersom hans egen far och min farfar var advokat. Milton visste vart gränsen gick och han överskred den aldrig. Han var alltid på gränsen men kom också alltid undan. Jag fick aldrig synliga ärr eller några större skador av det han gjorde. Det han lämnade efter sig var blåmärken och rivmärken, men aldrig större. Aldrig värre.
”Eddi, kom ner. Genast!”, han hade höjt rösten och nu var det allvar. Kom jag inte nu skulle han ge mig en tandborste och låta mig skrubba ugnen. På värme. Så jag löd honom. Väntade på slagen han skulle utdela med kände mig tacksam åt att det förhoppningsvis skulle vara allt.
”Här” sa jag så tyst som möjligt och vägrade möta hans blick. Det var det han sa att jag borde göra men sist jag gjorde det var det på fel sätt. Så det var inte tillräckligt tyckte han.
”Varför sån tid?” frågade han nonchalant och slängde det tomma cigarettpaketet han haft i handen. Jag svalde, visste som vanligt inte vad jag skulle säga. Han ställde alltid exakt rätt frågor som alltid gjorde mig lika stum och fundersam. Mamma dök upp i tankarna på mig, jag saknade henne. När hon var i livet och bodde här var pappa precis som alla pappor ska vara. Lite lagom överbeskyddande men samtidigt förstående. Men hennes död hade knäckt honom och hans hobby har nu blivit att skada mig. Leka med mig som för att se hur långt han kunde hålla på innan jag inte klarade mer. För Milton var jag bara en leksak. En trasdocka utan värde.
”svara mig” befallde han och jag tittade upp lite, inte så högt så jag mötte hans blick men tillräckligt högt för att jag skulle se hans ansiktsuttryck.
”Jag tecknade” sa jag tydligt. Han nickade med ett äckligt flin på läpparna. Lusten att slå till honom drog i mig men jag kunde reglerna.
”Är en äcklig teckning viktigare än mig?” frågade han. Jag skakade stumt på huvudet, visste inte om jag hade tillåtelsen att tala. Han va inte på humör att låta mig göra misstag. Inte nu.
”Förlåt” sa jag nästan ohörbart. Milton skakade på huvudet.
”Det är lite sen för ursäkter” sa han och gick till ugnen för att skruva på värmen…
”Nej” sa jag, ovanligt bestämt. Att jag stod på mig och sa nej och att jag inte tvekade förvånade mig. Skrämde mig. Milton skulle inte låta mig komma undan, det var skola imorgon men han hade medel och saker som dolde ärr och svåra brännskador. Han skulle släcka sin cigarett på mig, minst. Milton svängde om och spände blicken i mig. Jag svalde ljudlöst och kände långsamt hur skräcken hann ikapp mig. Än en gång försökte jag svälja det jag sagt men det gick inte. Självklart gick det inte. Sagt är sagt.
”Vad sa du?” frågade han roat. Min mun öppnades, och stängdes. Orden jag tänkt yttra ville inte yttras. Dem ville inte ge mig beskydd och dölja det jag förut sagt.
”N-n-n” jag försökte tvinga ut orden och försvaret. Försökte upprepa vad jag sagt och stå för min åsikt. Men det gick inte. Det stakade sig i halsen på mig.
Harklar mig.
Fungerar inte.
Försöker igen.
Går inte.
Allt jag kommer på försöker jag men inget vill underlätta. Milton stampade lätt med ena foten i marken som om han var otålig och inte orkade vänta på mitt försvar. Jag tvingade mig själv att se på honom, trotsa honom. Det syntes att han roades av min situation och gärna hade filmat mig. Och jag hatade honom för det. Hatade honom för att han älskade att hata mig. Älskade att plåga mig. Han hatade att se mig lycklig.
”Ha!” sa jag utan att ens själv förstå varför. Så hans höjda ögonbryn och plötsligt frysta rörelse förvånade mig inte. Egentligen. Snart, nästan för snart, ändrades hans ansiktsuttryck. Lika snabbt förstod jag vad jag gjort och kände mig genast stolt. Men jag ångrar mig nu.
”Skratta mig inte upp i ansiktet, unga dam” röt han ursinnigt och knöt sakta nävarna. Redan då förstod jag en sak till. Misstaget. Han skulle slå mig till döds, han skulle mörda mig. Och skylla på någon annan. Trots det fortsatte jag. Långsamt närmade jag mig honom och skrattade hela tiden samma falska, vettskrämda skratt. Men han verkade inte reagera på att jag var rädd. Inte det minsta. Allt han gjorde var att stänga av ugnen. Jag slutade chockat skratta och stod därför bara och tittade på honom. Han såg min min och flinade brett. Men snart började han skratta.
”Du tror fortfarande att du kommer undan” sa han besviket. Som om jag hade svikit honom genom att inte stått på mig. Men jag kunde inte förmå mig att varken skratta eller gråta. Allt jag gjorde var att stå still där jag stod. Något jag skulle ångra.
”Du förstår..” började han och började gå mot mig. Ett tag trodde jag att han skulle låta mig vara och bara gå förbi. Men varför skulle han?
”Ingen får sina drömmar uppfyllda. Idioter får det. Men du är ingen idiot. Du kommer aldrig bli fri från mitt våld, du kommer i alla fall inte få det som du tänker. Jag kommer aldrig släppa dig. Du är inte värd det. Allt du är för mig är en betydelselös leksak. Som jag alltid sagt. Alltid kommer säga, är du en leksak. Utan värde”, det sista viskade han bara. Han fick mig att rysa. Jag skrämdes.
”DU har alltid sagt det…” sa jag tyst, knappt hörligt och svalde för att bana väg åt meningens slut. ”… sen mamma dog” avslutade jag med all kraft jag förmådde mig att få fram. Han stelnade till, jag kände det. Greppet han hade om min arm veknade men han släppte aldrig riktigt. Långsamt blev han argare och argare. En del av min hjärna sa att han skulle döda mig. Att han skulle lämna mig åt att aldrig mer andas. Men han skulle göra det långsamt. Milton var smart. Cigaretten han återigen fått mellan fingrarna glödde i en röd ton jag aldrig skulle sluta beundra.
”Det är mat”, hans stämma får mina väggar att vibrera. Jag vet att han förgiftat maten jag ska äta och att varje tugga jag tar utav den kommer att föra mig ett steg närmre döden. Datumet är 2007 -24 -03. Dagen jag kommer dö. Han vet hur man dödar mig. Jag hörde hur han svor när han tappade lite av giftet. Det lilla klingandet när flaskan slog i bordet och snart den höga dunsen av hans hand som greppade flaskan och hällde det i min mat. Härifrån doftar det inte. Men snart är jag på väg ner och doften kommer doften slå emot mig. Jag skriver det här eftersom jag vet att jag aldrig kommer skriva minsta lilla ord här i igen. Milton, min egen far, kommer ha ihjäl mig. Och mitt hjärta kommer snart ha slått sina sista slag. Jag kommer ramla av stolen och han kommer stå vid min sida och skratta. Någonting i mig förklarar att alla ord jag skriver nu är värdelösa, han har handskar på händerna och kommer lägga giftflaskan i mina händer. När jag är död kommer han bränna den här sidan, eller hela boken, och sen finns det inte minsta lilla spår kvar av mig. Eddi McBronze. Sen efter det kommer han tvinga fram gråt i mammas minne och ringa polisen. Milton kommer förklara att han kommit hem från jobbet eller affären eller något och ropat på mig. När jag inte svarat hade han hittat mig död. Polisen kommer tro honom. Och sen var jag ur vägen. Totalt. Min far kommer leva sitt liv i minst trettio år till. Och ingen kommer någonsin förstå att han var den skyldiga. Hejdå dagbok. Det är till minnet av allt vi pratat om jag kommer dö…

Jojjo the man (ehe) har kommit på en sak igen!
För att avsky allt som kan kallas melodifestivalen lyssnar jag på otroligt mycket låtar därifrån. Jag har säkert 5 låtar ifrån olika melodifestivaler i min MP-3. 

Känner mig verkligen hatfylld (a)

Bye ☻

Shit! Kom hem från Gränna för någon timme sen eller så. Och gud va glad ja va över att slippa vara där. Men det va rätt trevligt. Om man inte ä jojjo.

Vet ni vad ja upptäckte där? Världens trevligaste, mest pratglada och smilglada invånare har sina hus i Gränna. Man gick utanför dörren liksom, också kom det femhundra människor som skulle säga hej med ett tre meter brett leende. Haha! Va elak ja känner mig mot gränningarna nu (a)

Fast jag försvarar mig med att jag är lilla jag!

Världens lyckligaste skriver i den här bloggen just nu!

Haha ja, men jag är nog det för tillfället. Vi har ju som sagt varit i Gränna från i tisdags.

Och sen har ju min brors katt varit... "gravid" (vet egentligen vad det heter när man snackar om katter) så när jag kom in idag så ropade jag på dem. Men Glittra (brors katt) kom aldrig. Så jag letade. Men efter ett tag hittade ja henne, men fem små underbart söta kattungar. Även om jag först trodde att det va råttor eftersom jag bara såg EN rosa liten svans.  Men snart såg ja tre katthuvuden och förstod allting.

Superglad! Haha, blev ju ännu gladare när mamma höll med om att min bror inte borde få veta eftersom det är en och en halv vecka kvar tills hans semester tillsammans med min andra bror och mormor + morfar är slut. Men får han veta kommer han och tobias tjata om att åka hem tills dem får det. Ajaj, då va det slut på lugnet. Aja! Det var det. See ya! ☺ 

I don't beg you to love me. Only not to hate me.

But your love is a lie.

And I'm the plygraph.

jämfört med mig. Just nu. HAHA! Okej, ja ska inte trycka ner otroliga människor nu men ah. 

Nyss så satt det en fluga på min skärm och typ.. ah gjorde vad flugor nu gör på allting. Och guess what... jag insåg nyss att flugor har delar på "kroppen" som är helt genomskilniga. Jag satte muspekaren under den och sen såg ja (när jag tittade noga*) att jag såg muspekaren under flugan. Alltså, den stod på den vita muspekaren och liksom inuti flugan syntes det vitt, sen tog jag bort muspekaren så den inte var under den längre. Och då var den återigen helt svart.

HA! Slå den upptäckten alla forskare, medlemmar i MENSA och allt som nu kan kallas smart!.. okej, någon som upptäckt att jag bara sovit i typ två timmar inatt? 

Tänkte väl det.

* fråga mig inte varför ja kollar noga på en fluga men.. hehe!

Anyway, see ya guys ☺