Varit på ett läger med konfa-gänget nu då!

Superkul, bäst och helt otroligt.

Fick inte ens lite panik och bla bla bla.

Men nu hittar ja inte min kamerakabel och blir riktigt irriterad på det.

I alla fall, fixade med pappa så att han skickar med en adapter (*stavning)

till mamma när hon åker hem sen.

Så får ni bilder ifrån veckan senare.

Men som sagt, underbar vecka!

See ya ☻ 

Vi har avlivat en katt. Inte idag, men jag har förstått det idag. Nu.

Det var en kattunge, jag gav den aldrig chansen. Jag dömde bara. Gillade den aldrig.

Mamma sa att min bror grät, men jag brydde mig aldrig då. Men nu gråter jag också.

För att den inte finns längre, för att jag inte kan somna av att titta på den.

Jag är inte den som gråter i första taget. Så dagen är ovanlig.

Har inga bilder. Så... see ya guys! ♥

Jag har lyssnat på den i snart.... två timmar! Wah, säger jag bara.

ZzZzzZzz!

Herregud va trött jag är!

Varit konfa-träffar två dagar i rad från 10 till 15, fem timmar. Jag har inte somnat före ett någon natt heller. Så oj va trött jag är nu. 

Och sen är det iskallt ute så jag har gått och huttrat hela dagen. 

Ganska mycket negativt känner jag. Men men, grattis till Marina som fyller 6 idag. Och i tisdags fyllde ju Miranda 5. Ha! Mycket kalas.

Jaja, till det lite mer positiva! Jag var på cirkus idag.

Det var en sån där... gymnast som började. Och det var allt som krävdes för att jag skulle sitta helt "ô.Ô" typ.

I alla fall, ska la sova snart. Äta först. Godnatt!

   Miranda till vänster och Marina till höger! Congratulations!

Varit med Lollo idag. Vi gick runt i typ hela stan! 

Det är otroligt ovanligt av mig att gå på stan så länge. Vi var där i typ fem timmar. Jag är dessutom en sån person som inte riktigt gillar att gå i affärer. Men det var riktigt trevligt. Vi pratade och... fikade. Hon handlade. 

I alla fall, sitter hemma hos pappa igen och funderar på vad jag ska göra. 

Inte några trevliga bilder idag. Men men, see ya guys! 

R.I.P

”Grabbar, kom igen. Jag har hittat något här!” ropade han som om det var det enda han hade att säga i resten av sitt liv. Tre muskulösa män kom snabbt till mannen som ropat. Alla såg minst lika intresserade ut som den första mannen. Snart stod alla böjda över hans fynd och granskade den slitna boken som till synes var helt ointressant.
”Vad är det speciella?” frågade den yngsta, rödhåriga pojken och ställde sig rätryggad igen. De två andra stod kvar men började mumla. Ingen förutom mannen som ropat verkade förstå varför boken var så speciell. Han himlade med ögonen åt sina korkade arbetskamrater och skrattade. För honom var det uppenbart vad det var. Och han visste, precis som jag, att den var värdefull.
”Idioter! Det är en dagbok” sa han skämtsamt och fångade genast männens uppmärksamhet. Jag nickade smått leende, det var min dagbok.

”Kära dagbok. Jag måste berätta. Sarah bad mig att följa med till lusthuset. Hon förklarade att hon varit med om något hon knappt kunde vänta med att berätta om. Vilket jag inte förstod då. Men nu förstår jag. Hemligheten var underbar.
- Förstår du? Han är allt jag någonsin drömt om, sen jag började drömma. Han har allt. Mr James. Sarah höll i båda mina händer. I hennes ansikte fanns ett leende som tog upp all plats. Hon sken av lycka och det gick inte att inte känna hur det smittade av sig. Vi snurrade lyckligt runt, hand i hand och pratade om Mr James. Som enligt henne var hennes blivande man. Han som skulle förändra hennes liv och göra hela världen till hennes. Våra klänningar lyftes av vinddraget och skorna lät mot stengolvet vi var på. Trots det fortsatte vi bara att fnittra och snurra runt. Jag kände vinden genom mitt hår och log allt bredare. Det var som om vinden demonstrerade frihet och lycka.
- Det låter helt underbart, så otroligt. Sa jag uppriktigt och gav henne all min lycka. Sarah var min kusin, vi var lika. Men samtidigt så olika. Och jag älskade henne mer som en tvillingsyster än vän. En lång stund pratade vi om Mr James, drömmar och våra familjer. Våra föräldrar, som såg ambitioner i oss vi själva vägrade öppna oss för, hade förbjudit oss att drömma om för mycket. Jag skulle bli guvernant och Sarah bankkassörska. Sen fick våra föräldrar tycka vad dem ville. Men ingen utav oss skulle bli hemmafru.
- Jag avundas dig. Du kan få vad du vill, du har världen framför dina fötter, suckade jag och tittade upp på henne. Hon log svagt. Men hon var lyckligare än någonsin.
- Det kommer hända dig också, Elisa. Jag lovar, Sarahs löften trodde man på. Det hade alltid varit på det sättet. Hon höll vad hon lovade. Därför blev jag snart lika lycklig som hon själv.”

Alla fyra stod stumma och tittade ner på min handstil. Jag svalde.
”1803 – 10 – 14” viskade en utav blondinerna. Han som läst nickade stumt.
”Fortsätt” sa den yngsta manande. Hans ögon lös av nyfikenhet. Än en gång svalde jag. Minnet av Sarah var starkt. Känslomässigt.

”Far hade varit glad när jag kom hem. Men mor hade bara nickat och gått till sängs. Vårt hus var stort, större än Sarahs, och jag älskade det. Mitt rum hade en egen balkong med utsikt över halva staden. Sarah älskade det minst lika mycket som jag.
- Vill du ha the? Frågade far med ett litet, nästan osynligt, leende. Jag nickade och gick ut på min balkong för att rensa tankarna en stund.
- Mr James, alltså, sa far funderande och nickade. Han stod bredvid mig och tittade, liksom jag, på utsikten. Det var så vi bäst kommunicerade. Då vi hade något att titta på så vi slapp se på varandra. Jag nickade och lät fingrarna falla genom det beiga tyget på min klänning.
- Ja, jag lovade Sarah att följa med och träffa honom imorgon. Det går bra va? Frågade jag nervöst och knep ihop läpparna. I ögonvrån såg jag hur ett litet leende tog form på hans läppar. Och jag kunde slappna av.
- Det blir utmärkt. Bjud honom på maskeraden i helgen vet jag. Sa han glatt. Jag nickade med samma glädje. Det var inte mer än rätt. Sarah skulle komma, varför inte också hennes älskare då?
Tyvärr är det sent och sömnen är nära. God natt kära dagbok!”

”F-förlåt… men jag ser inte det speciella med ditt fynd kapten” sa den yngsta och de andra två verkade hålla med honom. Kapten log milt och höll försiktigt upp min skröpliga dagbok.
”Ha tålamod mina herrar, det kommer mer” sa han tålmodigt och de andra nickade ursäktande.
”Okej” sa dem i kör och nickade. Kapten svalde och började läsa igen.

”Kära dagbok. Idag vaknade jag av barnflickan som fått i uppgift att väcka mig inför mötet med Sarah och Mr James
- Miss Franklin, jag tror bestämt att det är dags att klä er och gå iväg, sa hon. Jag var lydig och gjorde som hon bad mig. Det tog ovanligt lång tid vid sminkbordet och klädningen. Men jag hann i tid ändå.
- Sarah? Min röst ekade mellan klipporna som omringade vår by. När hon först inte kom, eller svarade, förfärade jag att hon redan gått.
- Hej! Sa hon glatt bakom mig, jag vände mig hastigt om. Hennes leende hade inte krympt en smula sen igår.
- ska vi gå?, jag log minst lika brett som henne när hon nickade. Hon log för att hon hittat vad hon sökte. Jag log för hennes skull. Sarah nickade och började gå. I förvirring och nyfikenhet följde jag ivrigt efter. Trots att jag mycket väl visste vem han var visste jag inte vart han bodde.
- Elisa? Vi är framme, stanna, skrattade Sarah bakom mig. Jag stannade och tittade mig om. Ett litet trähus utan personlighet stod några meter framför oss. Självklart insåg jag att det var det. Men jag kunde inte förstå att Mr James bodde i något så anspråkslöst. Han var en rik man som alltid kom till vårt thanksgiving-firande.
- Miss Franklin, Miss Lincoln, Mr James hade kommit ut och nickade mot oss. Jag log och neg. Precis som Sarah.
- Mr James, sa hon glatt och tog ett långt steg fram. Så hon nu bara stod någon centimeter ifrån honom. Han lade armarna om henne och log.

- Du är härmed inbjuden till familjens årliga maskerad! Sa jag leende och neg innan vi vände och gick därifrån. Hand i hand och pratade om Mr James.
- Varför bjöd du in honom? Frågade Sarah nyfiket, jag skrattade och saktade ner.
- Far tyckte att han kunde komma också, eftersom du kommer. Sa jag enkelt och log brett.
Jag såg Sarahs leende växa sig större och större desto närmre mitt hem vi kom. Och jag visste även varför. Hon skulle tacka far för att han bjudit dit Mr James och för att även hon med familj fick komma.
- Far! Ropade jag när vi stigit in genom dörren vår barnflicka öppnat åt oss. Han kom ner ifrån trappan med ett besvärat leende.
- Vad är det? Frågade jag nyfiket med Sarah som stod bakom mig och såg minst lika intresserad ut. Men han log bara mot oss och gick vidare. Sarah skyndade efter för att få fram sin tacksamhet.
- Tack Mr Franklin, det var hemskt snällt av er att bjuda mig och Mr James. Sa hon och neg kort. Far log och lade handen på hennes axel.
- Du tillhör familjen, sa han och lät henne gå tillbaka till mig.

Natten drar sig på igen. God natt käraste dagbok”

”ja..” började en kort kille som förut bara hållit med de andra. Han var rund i ansiktet och håret glänste av någon hårprodukt jag inte kunde sätta namn på.
”Tyst, ni förstår snart, om ni låter mig läsa klart. Jag hoppar över en dag då inget intressant hände. Det har inget med fyndet att göra” sa kaptenen med mörk, nästan otålig, röst och bläddrade fram några sidor.

”Kära dagbok. Dagarna har flutit på utan att jag egentligen lagt märke till det. Sarah blir allt lyckligare och därmed blir jag lyckligare. Friare i den person jag uppfostrats att bli. Far och mor har bråkat nästan varje eftermiddag, kväll och förmiddag sen sist Sarah var här. Hade jag lyssnat på dem mer än jag gjorde tror jag att jag skulle förstå vad dem bråkade om. Men jag stod inte ut med att höra på. Ikväll håller maskeraden hus. Vi har alla lustiga dräkter på oss och äter överdådig mat. Jag älskade våra högtidliga kalas. Gästerna, maten, musiken, stämningen, allt.
- Ska du träffa Sarah innan maskeraden? Frågade far vid frukosten. Jag hade skakat på huvudet. Det var tradition för mig och Sarah att aldrig träffas innan maskeraden. Precis som vid bröllop. Vi ville inte förstöra överraskningen med våra utklädnader.

Det var över trehundra gäster som var inbjudna. Huset fylldes på allt eftersom klockan gick men jag hade hittills inte sett till vaken Sarah eller Mr James. Det borde självfallet inte oroa mig. Sarah brukade komma sent. Men Mr James hade alltid varit bland de första att komma.
- Elisa! Det var en röst jag fruktade. Faster Mary. Hon var ingen släkting, bara nära vän till mamma. Men hon var en sådan person som alltid  kommenterade vilka förändringar som skett sen sist.
- Välkommen Mary, förlåt mig men jag måste gå. Sa jag hastigt och skyndade mot dörren. Inte förrän jag hunnit dit och gästerna skingrat sig en aning såg jag det som fick mitt leende att växa sig större än hennes.
- Sarah, Mr James, jag neg och log mot Sarah. Hennes perfekta tänder blänkte i skenet av lyktorna som lös upp hallen. Hon neg tillbaka och Mr James bockade. Det var ytterst ovanligt att se Mr James le, med ikväll log även han.
- Miss Franklin, sa han glatt och gick mot buffén med Sarah som följde efter. Jag log mot henne och hon fnissade till, precis som för att visa sin tacksamhet utan ord.

Efter en lång kväll hade far försvunnit. Jag misstänkte att han var på sitt kontor så jag gick dit. För att tala om hur allt gick, och allting.
- Det är vår dotter! Hon är sjutton år, precis som Elisa. Hon bestämmer själv vad hon gör och varför hon gör det! Rösten förvånade mig. Det var en kvinnoröst jag hört i alla år. Det var Sarahs mor. En kort stund undrade jag vad hon och Mr Lincoln gjorde inne på fars kontor. Varför pratade dem om Sarah?
- Benjamin! Lyssna på mig. Hon får gifta sig med Mr James om hon tror att det kommer gå. Hon är en förståndig kvinna. Hon är vuxen, Sarah är fullt kapabel till att fatta sina egna beslut. Jag ville göra något, agera. Gå till Sarah och berätta. Men min kropp var fastfrusen. Benjamin, jag kunde omöjligt ha hört fel. Sarahs mor samtalade med min far. Om Sarah, som dess dotter. Efter en stund kunde jag förmå min kropp att röra sig, jag sprang tillbaka till stora salen där alla höll hus för att leta efter Sarah. Det var höga straff på oäktingar. Barn födda utom äktenskapet, så jag förstod allt hemlighetsmakeri. Men jag kunde inte hålla hemligheten borta ifrån Sarah. Hon förtjänade sanningen mer än vad jag gjorde. Trots det var det jag som fick den.
- Sarah! Skrek jag med andan i halsen. Jag for omkring bland alla gäster, knuffades, ropade. Letade.
- Vad är det Elisa?, Sarah stoppade mig genom att ta ett fast grepp om mina armar. Men jag hade tappat orden, hittade dem inte. Försökte komma ihåg hur jag alltid förut gjort för att prata, men kom inte fram till en slutsats.
- följ efter mig. Jag förklarar på vägen, sa jag istället och drog med henne.
- Vad har hänt? Frågade hon igen, jag svalde och stannade. Drog in henne i en vrå och förklarade lågmält. Jag gav henne alla detaljer, allt jag hört och jag berättade om min slutsats. En lång stund stod hon bara där, letade efter ord. Bevis på att allt var lögn och att jag missuppfattat. Men jag hade förstått rätt, hon visste det.
- Är vi systrar, och kusiner? På samma gång? Frågade hon tyst. Jag nickade, för vilsen för att hitta ord.
- Herregud! Utbrast hon, jag kände henne väl. Kände igen alla tecken, varje förändring. Hon blev allt argare, irriterad över att hon inte fått veta någonting förrän nu. Utav mig. Sarah ville inte vara med om hemlighetsmakeri. Vilka risker det än innebar.
- Nej! Stanna Sarah, du kan inte gå dit och berätta! Mina försök att vända hennes planer var hopplösa. Ovärda tiden. Jag sprang efter henne. Vad som än hände skulle jag stå vid hennes sida, hålla hennes hand. Vi var vänner, kusiner, systrar och dem enda som förstod varandra på den nivån. Jag skulle inte svika henne.
Sarah hade berättat allt jag berättat för henne, jag hade nickat och blivit allt räddare. Nu stod far och Mrs Lincoln framför oss och funderade.
- Vad tänker du göra Sarah? Frågade Mrs Lincoln och såg på sin dotter. Jag svalde.
- Ange er, sa hon bestämt. De vuxna nickade, försökte resonera förståndigt. Utan framgång. Sarah var bestämd, och hon såg mig som sitt stöd.
- Du kan inte! Sa Mrs Lincoln förskräckt och vägrade släppa blicken ifrån Sarah. Jag svalde. Vad skulle dem göra. Varför stod vi kvar?
- Jag tror bestämt att jag kan, sa Sarah utan att röra en min. Hennes mor drog in luft genom näsan och ut genom munnen. Hon försökte samla tankarna och sköta allt på ett bättre sätt.
- Du förtjänar inte ett liv! Jag hade inte insett vad far gjort förrän Sarah föll till golvet. Mina ben vek sig, jag såg henne knappt av tårarna som fyllde mina ögonglober.
- Vad gjorde ni?! Skrek jag förtvivlar och tittade på far. Han höll fortfarande geväret kan skjutit Sarah med. Hon var död, jag kände det. Jag visste. Skottet hade varit högljutt men det hade inte fångat min uppmärksamhet.  Sarahs fall var det som fångat min uppmärksamhet. Utan henne var jag tom, personlighetslös och fångad i samvetskval.
- Hon gav oss inte vad vi gett henne! Sa han, men jag hörde ångern och sorgen bakom hans ord.
- Det var jag som hörde er! Skrek jag och begravde ansiktet i det vida tyget på hennes klänning.
- Du hotade oss inte, lämna henne ifred. Låt henne gå över och vila. Mrs Lincolns ord var inte  råd, det var en befallning. Jag nickade med tårar flödande ner för mina kinder. Sprang upp till mitt rum.
Jag skriver det här för att berätta om vår historia. Men vi existerar snart inte längre. Om någon minut hoppar jag, från min balkong. Det är på fjärde våningen. Jag kommer inte överleva. Men det är meningen. Ett liv utan Sarah är ett liv i plågor. Adjö kära dagbok, trogne vän och lyssnare.”

Än en gång höll jag andan. Männen sa heller inget. Ingen av dem. Alla verkade fundera över mitt och Sarahs liv. Men jag hade inte trott något annat heller. Det jag höll andan över var om dem förstått värdet i mitt liv och om dem drogs med i min berättelse.
”wow”

--- det ser längre ut än vad det är! ---

Såg på I am number four igår och shit va bra den va!

Älskar allt med den, handlingen, platsen och sättet dem skådespelar på.

Och tro mig, det är ovanligt.

I alla fall, hade tråkigt så jag tittade runt lite efter vad som hände den 2:a oktober. Ja måste säga att jag föddes på en otroligt händelselös dag. Förutom för Guinea, som har nationaldag då. (Guniea är alltså ett fransk-talande land)

Men men! Inte så mycket att sörja över. 

Btw, visste ni att det fanns en dag som heter Internationella handtvättsdagen? Det visste i alla fall inte jag. Förrän idag. Alltid lär man sig något nytt!

  Guinea

Kommer knappt ihåg sist jag var sjuk. Men nu är jag det. Fast jag kan inte riktigt klaga. För jag tycker faktiskt, mot all förmodan, att det är ganska mysigt. En anledning att kura ihop sig i filtar och täcken, omgiven av kuddar och kolla på en film!

Även om det inte riktigt är det jag gör nu. Jag sitter vid datorn och håller på att somna. Har dessutom lite väl mycket järnbrist eftersom jag inte kommit ihåg att ta mina tabletter på ett tag. Men men, det ordnar sig väl snart I guess.