Aah... eller okej, nä! Det var väl ingen surprise, men det blev det när jag och underbara Belinda skulle fota och batterierna dog. Vi gick in och skulle stoppa i nya, de va självklart urladdade... trodde vi. Men det var i själva verket så att de inte funkade. TYPISKT!

Så det blidde bara 74 foton. Så boring. Men det är ju så vi klarade oss, har lite att redigera i typ tre veckor frmöver i alla fall :)

           Laught out!       

   Not just A little bit cool ♥

Awwe, så underbar helg Belinda ♥

I alla fall, vi såg på American Pie också, nu fattar jag va alla snackar om   

Hejdå iaf 

yeah! Då är man glad :)

Men då ska man va hos Belinda i helgen dårå :D

Det betyder foto, mycket foto. Och skratt, ännu mer skratt.

Sen står det säkert för lite film och lite retsamhet också. Men det kan ju fortfarande inte bli bättre, om man inte fick åka redan nu då, det vill säga. Men om 45 minuter så är jag on my way :)

Men i alla fall. Står och skriver, känner mig liten och rolig.. haha, men vem gör inte det? De ä ju som sagt Fredag! 

Har skinande röda naglar och lyssnar på Anders Fernette - Hungry Eyes. :)

Cool day!

Okej, jag skäller lite, men till mitt försvar; mina syskon är blinda (ibland) men det är ingen ursäkt, bara försvar :)

Kul va? Klart :p

I alla fall... "I´ll be there for you" <-- nanana, haha... ja, det var det som sjöngs i spotify (min lista) nyss (y)

Min braiga musictaste... HAHA! Någon som gick på det eller? x)

nej men nu ska jag sluta fjanta mig och troligtvis återvända till Bree Tanners andra liv :)

Ha en underbar helg, kommer eventuellt lite bilder imorn. Annars på söndag, men varför säger jag detta? :o

Som om någon skulle vilja se? Aja, bye bye, ha det underbart ♥

Det är definitivt en känsla. Känner den i stort sett jämt när jag är hemma. När min mammas väninnor är hemma är det bara värre. Många skyller på puberteten, jag skyller på idioti!

För det är ju det som bygger på irritationen. Asså jag vet att det blir värre när man är i puberteten men vadå? Även när man är långt ifrån puberteten så blir man förbannad, irriterad, arg och så är det hela livet. Varje gång mamma knackar på dörren kokar jag. Och det är vanligt, jag vet. Men även om jag inte hittar någon anledning till att vara irriterad så slutar jag inte vara det. För det är sån jag är, jag kan inte leva så tätt inpå någon som jag lever med mamma. Jag är för envis och för "intelligent"* för det. Om och om igen tvingas jag att le, hålla tyst och bara spela en fånig charader som gör mig förvånad varje gång någon går på den. Men med mamma går det inte. Jag ser henne som en svikare, någon man inte kan lita på. Jag ser henne ofta som hatobjekt och jag är långt ifrån stolt över det. 

Om jag tänker efter riktigt noga är jag nog egentligen inte stolt över någonting som har med mig att göra förutom tre grejer;

1) Jag kan prata öppet om i stort sett allt.

2) Vilka glåpord folk än skriker ut till mig kan såra mig. Endast vissa, få, kan såra mig.

3) jag är inte rädd för att stå för min åsikt, och göra min åsikt hörd. Bara jag tror på den själv!

Det är allt bra med mig, som jag kan komma på. Visst, jag är supernöjd med viss del av mitt utseende men för mig är utsidan bara en belastning. Något som gör dig olycklig när du redan är som olyckligast!

För en gångs skull kan jag leva med den jag är. Men inte för att jag är den jag är, utan för att jag står ut, och för att jag aldrig någonsin skulle belasta andra med mina problem. Men jag älskar ändå att höra andras problem, och kunna hjälpa till. För då känner jag att jag faktiskt duger, till något.

Jag vet vem jag är, står kvar vid henne. Men ändå kan jag inte förklara vem jag är!

Jag ber er inte att läsa, inte ens att förstå. Jag ber er bara om att inte klaga om ni inte försöker läsa allt, eller förstå det. 

För i så fall har ni inget att säga till om!

* Det är bara mamma som påstår det. Alla andra har vett att vara ärliga.

♥

For once in my life

I feel pain.

For once, I know.

I´m gonna remember this time.

Nothing will break me down.

Not as you did.

If you ask me about five years I´m gonna answer

that I remember tha pain you gave

me when you walked away.

And that I know that you broke me down, once!

Awwe, jag vill se "Black Swan" <-- bara jag som tycker den verkar otroligt bra?

För jag tycker verkligen att den verkar underbart härlig. Precis den sortens film jag alltid älskar att se. 

SÅ underbar!

Haha okej, underbar kanske är helt fel ord men... jag ryser av glädje när jag ser den ♥

Så är det bara!

Enjoy ;)

Än en gång satt jag leende på en parkbänk och tittade på förbipasserande människor. Försökte ta in dess gångstil, jämföra den med personlighet och på så sett förstå vad för sorts människor de var. Det var i vissa fall enkelt men i andra riktigt svårt. En flicka med svart, långt och rakt hår med mycket färg på kläder och ansikte såg jag ofta som vild och sprallig. Kanske deprimerad. Men hennes gångstil kunde ge mig ledtrådar som ledde mig till att hon var helt annorlunda. Pratade hon med någon kunde hennes röst ge mig en verkligare definition av vad hon var för person mer exakt. Jag gjorde verkligen allt för att förstå mig på det mänskliga väsendet. Även om jag tillhörde människoarten så hade jag aldrig känt mig mänsklig. Jag hade skött mig skolplikt, gjort mina läxor och legat i medelnivån för intelligens. Jag hade även haft förhållanden och varit någorlunda social. Men jag hade aldrig kommit i närheten av känslan att jag tillhörde något som – förutom jag – existerade. Min tanke var att om jag tog mig tid att förstå mig på de andra som skulle likna mig så skulle jag kanske hitta likheter. Men inte ens nu, när jag inspekterat dem i över ett halvår, förstod jag hur de fungerade. Jag hittade heller inga likheter mellan dem och mig. Mamma hade alltid klagat på att jag var så envis och ihärdig. Och det stämde, jag var envis, så jag fortsatte med sökandet på likheter mellan människorasen och mig. Förutom utseendet, för det är bara ytlig fakta, meningslös för yttre världen. En tjej i min klass släntrade förbi och viskade fnissandes till sin kompis som jag inte riktigt kände, efter några sekunder hade de båda fnissande försvunnit utom synhåll. Jag vet varför de fnissade, det var enkelt att lista ut. Jag var skolans skvallermitt, alla hittade på skvaller om mig så att de kunde bli mer populära, den med bäst skvaller fick bäst ranka för stunden. Så funkade det sen mitt senaste förhållande sprack, min ex-tjej var klassens skvallerbytta och sen blev hon bästa kompis med tjejen som sa första bästa elaka sak om mig. Men jag hatade henne inte. Så länge jag hade min passion för nya upptäckter och vetskap så skulle jag stå ut med skvaller och gester. Att folk frös ut mig hade jag aldrig egentligen haft något emot, det fick mig egentligen bara att kännas lite mer… normal. Som om jag tillhörde något.
En flicka med halvblont, kort hår satte sig på bänken bakom mig. Hon vände sig om så att hon var vänd mot mig och det gjorde mig lite förlägen.
”Hej” sa hon energiskt och jag vände mig tillslut om. Jag tittade på hennes ansiktsdrag som var så långt ifrån perfekta att hon nästan såg perfekt ut som en helhet.
”Hej”, jag log och kunde inte riktigt slita mig ifrån hennes leende ansikte. För en gångs skull kände jag mig lite mer normal, hur?
”Vad heter du?” frågade hon, fortfarande lika energiskt och frågan förvånade mig. Jag trodde inte att någon skulle fråga vad jag hette, det hade nästan aldrig hänt. Alla hade gett mig sina egna namn på mig, eller så hade de redan vetat vad jag hette ifrån någon lärare eller liknande, men denna flickan frågade. Och tog inte bara för givet. Men jag kunde fortfarande inte skjuta ifrån mig tanken att jag fortfarande inte hörde hemma bland människor, inte bland djur. Inte bland något levande. Jag var kanske född dömd till att höra till de döda.
”Nic” svarade jag, för tyst. Hon kunde omöjligt ha hört mig, även om hon bara satt några centimeter ifrån mig. Jag hörde inte ens vad jag sa.
”Fint, Amaryl” svarade hon och sträckte fram handen i en hälsning. Jag tittade chockerat på henne, hade hon hört?
”Hu..?” frågade jag och förstod verkligen inte.
”Jag läste på dina läppar” svarade hon enkelt, som om det var en självklarhet. Men jag gissade att det faktiskt var det för henne. Precis som att vara en otrolig människokännare låg i min natur, nu.
”Varför sitter du här varje dag?” frågade hon när jag inte sa något. Jag tittade ner lite generat. Vad skulle jag svara, kunde jag vara helt ärlig? Men… jag dolde egentligen ingenting.
”För att jag försöker hitta likheter mellan andra människor och mig. Jag vill känna mig normal, vill att det ska kännas som om jag tillhör någon existerande ras. För jag har aldrig känt mig som en del av människoarten” förklarade jag kortfattat och hon nickade tankspritt. Som om det jag sa var receptet till någon ny medicin. En medicin att bota döda med, är nog den förklaringen som lättast kunde förklara hennes tankspriddhet och djupa koncentration. För mina ord.
”Så du tittar inte efter offer?” frågade hon och jag rynkade pannan, men skakade på huvudet. Vadå offer?
”Du är ingen pedofil?” förtydligade hon och log roat, jag log också men höll kvar rynkorna i pannan samtidigt som jag allt ivrigare skakade på huvudet. Pedofil, jag… nej knappast!
”De flesta tror det” sa hon och skrattade nu. Jag kunde inte låta bli, utan jag skrattade också. Tillsammans med tjejen som fått mig att känna mig hemma. Hon hade fått det att kännas som om jag tillhörde något. Det kändes som om hon och jag var en ny ras, för hon… var annorlunda på mitt sätt. Jag förstod det nu, när vi satt och skrattade tillsammans på en bänk mitt i staden. Det kändes fritt, det kändes underbart!

Det där var då novellen :)

Om du orkade läsa; hoppas du gillade den. För jag är lite nöjd faktiskt!

Ja seriöst. Det är jobbigt. 

Att ha feber alltså!

Men jag överlever (haha låter lite som en kille)

och... jag är nästan helt frisk nu :D

Men det är fortfarande jobbigt   

Men jag har skrivit en berättelse, ska finslipa men sen lägger jag ut den här...

känns bra ifall min dator skulle krascha... aah, jag vet ärligt talat inte varför den skulle göra det men man vet ju aldrig.

Men men... okej. Nu ska jag snart låna ut min dator till mamma (haha, då kanske den faktiskt kraschar) eftersom hennes är... det något fel på :)

   BIG FAIL! 

Haha ja visst diggar ni min rubrik :D

Men anyway; fick min kamera i helgen och nu sitter det en glad liten skit i min stol :)

   <-- AHA, se... visst är den älskvärd? :D

Aah svar; JAPP!

Hehe. aja, seriöst. Om jag skriver mer så somnar jag så jag ger er lite söta bilder efter dagen tillsammans med Jossan :D

   Lagom cool ;)   I just LOVE that picture ♥   Okej ja erkänner, jag ser helt korkad ut x)   Ett, två... TRE! xD   Vågar ja... nej... jo... AHH! xD

   Awwe ♥