Hahahaha, failad rubrik. Men eftersom jag inte är så stormförtjust i svenskan skrev ja "öppet hus" på engelska, eftersom det var precis det vi nyss haft i skolan. Anyways, kom nyligen hem efter en helt underbar kväll me klassen. Ååh, så otroligt kul. Sprang runt över hela skolan med Tess (hon ja jobbade med) och letade goda saker att käka och kul saker att kolla på. Hehe, vågade inte ta bröd eller smothies (hur stavas det?). Känns modigt av mig, vågar kaxa mot nior, men inte sno bröd. Haha!

Sen va vi vid "katedern" och presenterade vårt ämne som råkade bli plastikkirurgi och efter det kom min mentor "Herrejisses va bra du var på presentationen!". Och då blir man stolt, faktiskt. 

Det roligaste var i alla fall när vi kollade på halva  klassen som hade pilates (vi hann inte eftersom vi inte hade tid att byta om på) och alla bara *gäsp* haha! Sen skulle vi i "publiken" göra en grejs-sak också. Men med kass balans va det svårt. Hade dessutom  gjort allt i förmiddags. Ah, kompledigt imorn, så jag slipper gå upp tidigt. MEN jag måste göra frukost haha. 

I alla fall, lyssnar på "The lazy song - Bruno Mars" och.. diggar. Ser inte klokt ut men när jag gör något, vad ser då normalt ut? 

JUSTE! Mitt misstolkar-leende är nu känt. Haha, lite smått kul. Alla i bussen försöker härma det men jag är så pass onormal till skillnad från alla andra så ingen förutom jag lyckas. *stolt*

Men ska typ fortsätta tråka framför datorn och eh... ja, sen ska jag sova. Så see ya all peops ♥

Nu ska jag försöka klargöra allt. Vet att personerna som undrar mest inte ens läser min blogg, men det kan vara otroligt  bra att skriva ner det här, få ut tankarna och göra det till konfrontationer. Och sen vet jag att en del andra frågar sig hur jag fungerar när det gäller det här.

Jag föddes, döptes och växte upp. En tjugondel - eller vad det nu är - av min barndom uppfostras jag av min pappa. Han tror inte på gud, men han respekterar folk som gör det. Han själv konfirmerade sig aldrig och anledningen till att jag döptes var av traditionsskäl mer än religionsskäl. Som många redan vet konfirmerar jag mig, men inte heller jag tror på gud. Och innan ni börjar klaga över vilken dålig förbild min pappa är och hur fel jag gör som konfirmerar mig vill jag be om tillåtelse att förklara klart. Jag kryssade i "ja"-rutan i formuläret om konfirmationen först bara för att alla andra konfirmerade sig. Men nu har jag helt andra meningar att säga om det; Jag forsätter inte konfirmera mig för att jag helt plötsligt tror på gud eller något sånt, men jag fortsätter för att det faktiskt är intressant. All lära om gud och kristendom som man får av att konfirmera sig är lärorikt. Jag måste få erkänna att jag innan konfiramtionen började inte kunde förstå varför folk trodde på biblens historier. Men nu förstår jag, jag ser allt från en annan synvinkel. Och nu har jag en helt annan respekt för alla som tror på någon gud. Jag själv tror - som ni vet från innan - på ödet. Även den sortens tro stärks enligt mig genom att jag förstår kristendomen. Nej, jag tror inte på gud, jesus eller Eva/Adam. Men jag ser så otroligt mycket innehåll i bibelns berättelser. Jag hör hur fok berättar om hur dem tror, och hör hur mycket av livet dem sett, utan att ens förstått. Innehållet är taget från verkligheten. Och det tror jag på. Jag tror på att Matteus och allt vad dem heter trodde starkt på Jesus. Men det får inte mig att ändra mig. Jag konfirmerar mig för att få lära mig allt prästerna har att lära och för att få gemenskapen konfirmationen ger. Jag konfirmerar mig för att än en gång vara i centrum av mitt universum. På mitt sätt. Så... det enda och sista jag har kvar att säga runt det här ämnet är, Stella... förtjänar jag en plats som konfirmand trots att jag inte tror på gud? (Stella = Min personliga expert när det kommer till sånt här)

Klaga bäst ni vill, jag har svar till allt, skulle jag tro!

Tack för att ni tog er tid att läsa allt. Uppmärksammas!

Okej nu är jag lite såhär... tjurig. Barnslig som jag alltid varit - alltid kommer vara - blir jag rätt tjurig för egentligen ingenting ibland. Just nu är ett sånt tillfälle. Allt var bra, jättebra, faktiskt. Sen var mamma tvungen att säga det där som gjorde att jag sumpade det. Nej, jag sumpade inte bara det. Jag förstörde allt. Allt! 

Jo, jag har säkert sagt något som liknar det här förr, och det var säkert värre då. Men nu känns det som om det här aldrig kommer fixa sig. Men jag känner både mig själv och mamma allt för väl. Direkt när mamma kommer hem kommer jag få någon sorts weird överraskning, och precis som så många andra älskar jag till min förtret överraskningar. Speciellt om dem kommer från någon som inte ens riktigt känner mig, som mamma. 

Många av er tänker säkert typ "Men hallå, det är din mamma ju, klart hon känner dig". Men wrong! Fel fel fel, inte alls. Hon vet inte så mycket mer om mig än det som står i papprerna, och det är ingen fakta om mig.  Inte Jojjo, personen. Bara Jennifer, det ytliga. Skulle jag försvunnit hade hon inte kunnat förklara min personlighet. Så är det.

I alla fall, allt kommer lösa sig. Men för det måste jag vänta till runt halv elva ikväll, när mamma kommer hem. Och då kommer jag antingen vara otroligt lugn, inte mig själv. Eller sjukt förbannad, vilket jag tippar på.

Mitt liv kommer bli lika perfekt som det annars brukar vara. Men det kan ta ett tag, och just nu vill jag inte vänta in den stunden. Jag hatar återföreningar, det betyder ett förflutet adjö, jag hatar adjön och allt som har med det att göra. Just nu känner jag mig otroligt självkär, irriterad, lättad och hatisk. Hatar det mesta för tillfället, hatar saker som inte är personer. Och mig själv är den enda jag riktigt... accepterar, eller vad jag nu ska säga, för tillfället. Jag har självklart brister, men just nu bortser jag från dem och älskar mig själv. Men känner mig ensam, självisk och hemsk. Fast det är uppriktigt sagt ingenting jag skulle säga högt nu... klarar faktiskt inte av med att konfronteras av mig själv. Konfronterat mig själv tillräckligt idag.

Jaja, ingen mer bibel. Bye ♥

Okej, nu... tja, jag tänker ha någon sorts frågestund. Inte idag, inte imorn men den 14:e Juni. Så håll utkik. Den kommer, ladda med frågor, är allt jag har att säga.

Bye ♥

" Är det tillåtet att hata någon så som jag hatar mig själv?... ja antagligen, eftersom det inte kommit någon polis och stoppat mig!

Är det tillåtet att tro att man aldrig har, kommer eller är älskad - trots att man förmodligen har det bättre än tusentals andra?

Jag skulle tro att det är tillåtet... för det är så jag känner nu.

Varför är det så att vissa blundar för andras problem, och bara klagar över sina egna?

... jag har inget svar på det. Men jag vet att vissa blundar för sina egna problem och brister och gör allt för att hitta problem hos dem som verkar ha det bra!

Är det verkligen tillåtet att vara en sån komplett idiot som jag?

Mitt svar på det är ja, antagligen! Det finns inget annat svar på det för jag klarar knappt någonting alls, inte själv! Jag klarar inget eftersom jag inget fattar.

Inget alls!"  

Jag kommer ihåg allt genom den texten. Jag minns när jag skrev den, jag minns hur ledsen jag var och hur arg jag var, på mig själv. Jag minns anledningen och hur allt gick åt helvete. Det sista och dyrbaraste minnet som hör ihop med texten är att Fireflies var den enda låten jag lyssnade på då. 

Haha gjorde lite research på ordet "Souldmate"/själsfrände (stavade ja rätt?) och känner mig nu lite... kluven. Nästan "sur". Fast jag ä rätt glad, men anyway. Det är självklart otroligt svårt att förklara innebörden med ordet. Många säger "mer än en vän" och det är väl sant, antar jag. Men samtidigt, man kan ju vara mer än vänner utan att vara soulmates. Jag godkänner inte förklaringen "mer än en vän". Men men, det är väl mycket så att det är upp till var och en att avgöra vad det betyder. I alla fall, vad betyder det för er?

Tacksam för svar, som alltid. ♥

Hehe, glömde att skriva om den igår så here we go:

Vi åkte till stan och en liten park-sak och firade. Jag och John sprang runt från stånd till stånd och snodde godiset. Sen var det ett parti (haha jag vet, men det är ju massa partier som har godiset) som hade godast godis så John bara "Ey, vi tar mera" också kom vi dit. Och tanten som stod i ståndet bara "Jag känner igen er" också ställde hon undan godisskålen. HAHA!

I alla fall, satt och asgarva medan vi tittade på Allgot & Villgot. Humor!

    Bilden nedan = Han i grönt sa att han i rosa inte kunde vägmärkerna, den rosa protesterade och sa att han VISST kunde dem. Och den han i grönt håller upp svarade den i rosa att det var "Varning för en dam med stora tuttar" när den i grönt förklarat att det är ett varningsmärke om det ä triangelformat med en röd ram x)  Bye ☺