Suck och pust! Ingen luft!

Sitter med en isklamp och typ... trycker den mot huvudet och ah, ja vet inte vad.

Eftersom det är sjukt mycket åsketryck i luften finns det ingen luft, inget syre, känns det som. Allt jag har att säga är väl egentligen; hemskt!

I alla fall, sitter och funderar på hur i hela friden det gick till igår. Mig veterligen bloggade jag ingenting, ändå fick jag mer tittare (eller vad man nu säger) än på hela den här månaden. Haha, rätt kul men ändå konstigt.

Ah, sitter och lyssnar på "Don't you worry bout a thing" ifrån den där "If"-reklamen. HAHA, känns jättenormalt! 

Såg på "Parfymen" igår. Superbra film. Även om min förklaring på den inte låter så värst bra, har jag märkt. Men men, rekomenderas om man inte är sådär lättäcklad och halvlättskrämd.

Hm.. lite bilder ifrån igår kommer här då!

Sen imorn lär det komma från nationaldagsfirandet ;)

  Marina på världens roligaste gunga x)  Miranda i vattnet (waow, surprise)  Tobias, Miranda, Marina
  Jag, under bar lekplats-sak + Marina    Jag och min älskade lekplats-sak +  Miranda 

Jo jag vet. Halvbra bilder, men skit samma. Haha!

Bye ♥

Ah, ska la snart stänga av datorn och starta igång en film. Titta på den och så småningom somna. Får väl se vilken det blir helt enkelt.

Jaja. Godnatt allihop

Okej. Det här är inget jag ber dig läsa. Det här är typ bara för att skriva av mig.

Jag minns alla underbara "xD" och skratt som följde. Jag minns hur underbar förra sommaren var. Tack vare dig. Minnena sträcker sig över semestrar där jag vet att jag tänkte "undrar hur Annie mår" på. Dem sträcker sig över alla dagar som långsamt mynnade ut i det här. Ett rätt stort bråk ändå. Det är inte bara mitt fel att det blev såhär, det är inte bara mitt fel att vi gled isär. Men jag skyller ändå allt på mig. Jag vet självfallet inte vad du tycker om mig. Eller vad du tänker om mina mejl. Eller mina sätt att agera. Men jag hoppas att du tog till dig mitt "jag älskar dig". För det gör jag. Kanske på ett annat sätt, ett mer distansartat sätt. Ett sätt där jag inte behöver dig i mina tankar eller dig i min närhet för att vara lycklig. Men jag älskar dig.

Du har fått mig i gapskratt, småflin och i gråt. Vi delade en gång allt med varandra. En gång fanns det inga frågor om någon utav oss. Jag lovade i samma tillfälle en massa saker. En massa saker jag aldrig höll. Massa brutna löften, löften jag bröt. Annie, du finns i mina tankar, dag som natt. Ändå tänker jag inte på dig, förstår du känslan? Jag glömmer dig aldrig, trots att jag oftast inte ägnar mina tankar åt dig. Jag var ärlig, jag är glad att du tog ut allt på mig. Jag ver seriös, jag ville att jag skulle vara den enda som gjorde dig arg. 

Tack Annie för att du funnits där för mig och aldrig riktigt lämnat min sida. Tack för att du gav mig alla de underbara stunderna. Och TUSEN tack för att du fick mig att se allt från en annan vinkel. Nu vet du troligtvis inte vad jag pratar om. Men genom att vara arg på mig nu... får du mig att uppskatta allt på ett annat sätt. Tack för det. 

Allra käraste... det är för dig jag andas. Det är för dig jag lever. Det är dig jag älskar! ♥

Bada idag då. Första utomhus-badandet för i år. Scary. 

Undra hur varm/kallt det är. Undra hur många grader ifrån 33 det ä (a)

Aja, kom nyss på att jag BARA har svar och vitt på mig. Sen ser man min bikini och då upptäcker man att det är fel. Jag har mintgrönt på mig också. Haha!

men men, kommer la lite bilder efteråt. Men inte nu, så byee! ♥

Haha otroligt! Jag vaknade i morse och skulle bedöma vad för kläder jag skulle ha på mig. Så jag kollade på termometern i mitt rum, och i pappas rum. Eftersom mitt rum är på morgonen på solsidan och pappas på "skuggsidan". Och efter det bedömde jag. I alla fall, på solsidan var det 33 grader ute. Så nu tittar jag på en t.ex  sne sak och tänker "Sju grader till och den är 33 grader fel", ser jag en klocka plussar jag/drar jag ifrån minuter för att det ska bli 33. Haha! Helt patetiskt. 

Äcklig Äcklig Äcklig! 

Tänk er att se sig själv på det sättet. Det gör jag. 

Jag har själv, omsorgsfullt lagt på ett leende med vattenfast medel. Mitt leende slocknar inte i varken ur eller skur... men det blir oäkta.

Folk klagar på sig själva, varje gång jag hör någon göra det tänker jag "Tur att ni inte sett mig då". När jag själv råkar klaga på mig så att folk hör undrar jag "Hur många fler fel ser ni hos mig?". Men aldrig någonsin frågar jag någon om det. Jag skäms över att jag överhuvudtaget tänker såhär, men det får mig inte att sluta tänka så. Jag har ytliga brister som ingen, absolut ingen, ser. Men dem finns och varje gång jag vet att det är synligt för andra väntar jag på att se person efter person bli äcklad. Men det kommer aldrig, aldrig någonsin. På sätt och vis är det värre än om det skulle komma, för om det kommer bevisar det dels att jag inte bara inbillar mig. Men det blir också en annan sak att tänka på. Då har jag inte plats att ge mig fler anledningar att gömma mig och aldrig mer gå ut i ljuset igen. Jag känner mig själv och vet att jag inte skulle klara av att gömma mig och aldrig mer prata med någon, visa mig för någon eller se på mig själv. Men tankarna plågar mig och ständigt gör mig ledsnare. Ändå stärker det på sätt och vis mitt självförtroende. Det här måste låta helt sjukt. Men det är sant. 

Badstränder, min värsta skräck! Måste gå barfota och i badkläder. Mina fötter, mitt största fel. Hatar att behöva gå utan strumpor och låta folk titta ner på mig. Se vilket missfotser jag egentligen är. Bara mina föräldrar och mina tre vänner vet hur dem ser ut. Bara mina föräldrar vet varför. Men endast jag vet hur det känns att veta att jag bär kroppen fötterna sitter fast på. Utomstående och kompisar vet inget om det. För dem har inte med det att göra, inte på riktigt. Min hudsjukdom och mina idéer stoppar mig, hindrar mig från att vara modig. Fobier gör mig 1000 steg längre ifrån perfekt än jag redan är. Allt det här är på ett sätt bara ytligt, min insida är för mig perfekt. Jag har format min själ efter hur jag vill vara, jag har format den efter hur jag föddes att bli. Men ingen ser min insida, och känner man mig inte märks den inte. Folk dömer, alla dömer. Utsidan är det alla utgår ifrån. Ser man inte bra ut verkar man inte intressant. Har man inte ett felfritt utseende vill ingen veta vem man är. Inte om personen i fråga inte måste ta reda på vem man är. Självklart finns det andra personer, personer som inte dömer innan ett samtal. Men sånna personer är ovanliga, jag är inte heller en sån person.. men jag önskar att jag var det. Man väljer inte vem man vill vara, bara vem man blir. Jag blev en operfekt, missbildad barnunge. 

Jag har aldrig i hela mitt liv sagt det här till någon. Jag har aldrig förut varit beredd på att ta responsen, aldrig vart redo för kommentarer om hur fel jag har. Men nu säger jag det, dels för att jag inte orkar gå och tänka på det utan att ha lämnat något efter mig om den här känslan. Men även för att nu är jag redo att prata om det. Få responsen och kommentarerna om hur fel jag har. Nu är jag redo för att få stöd och att få veta att folk läst om mina tankar. Vare sig folket gillar eller ogillar dem. Jag behövde prata ut, liksom förklara.

absolut ett boktips!

Läst typ 29 sidor i den bara, men shit, den fångar en verkligen. Det handlar om Linnea och Emma som inte riktigt står ut med att leva i sverige längre. Så dem rymmer tillsammans till Japan. De lämnar en lapp i Linneas lägenhet där det står att dem båda åkt frivilligt och att ingen ska komma och leta efter dem. Emma och Linnea tar sina sista pengar till att åka dit. Tillsammans tar de ett värdinnejobb som tydligen skulle vara välbetalt. 

Läs den, är mitt tips!