Alltså, tänkte ju fråga ut min präst om vad han säger om "jordens undergång" idag. Också glömde jag, haha! Vi som hade frågestund och allt. Aja, vi i alla fall på konfa idag från klockan halv tio till halv ett, vilket betyder att jag fick gå upp kvart över åtta för att hinna med all skit. Gissa vem som nästan sov på konfan idag? Maha! Me.

jag fick bli en berättare till nästa gudstjänst!

Ska stå bredvid en klasskamrat som är Jesus och hon är 20 cm längre än mig. YiiH! HAHA! I alla fall, ska avsluta med att säga "För Jesus var ännu inte förhärligad". Och jag som är världens ökändaste *host* misstolkare misstolkar det självfallet. Lyckat prästen! Lyckat (a)

Annars lyssnar jag nu på eh... Hon den dära -Waverly-place-Alex-tjejen x)

Visste inte att hon fanns i pappas dator. :D

Bye ☻

Haha yeh sure. Om ni tänker på hur den går egentligen och hur hon sjunger den. Visst är hon begåvad? Haha!

Okej, nu sitter jag och försöker fatta vad Isax snackar om, äter choklad och undrar när min melon-glasstårta skulle komma! (a)

Haha anyways, känns som om jag är otroligt varm. 

Mehe, ha det bra. ♥

Ah, lyssnar på den här, over and over again..

Budskapet är bra..

Okej, nej jag vet verkligen inte hur många gånger jag gjort ett inlägg med rubriken "Meningen med livet?". Men thats it. Jag undrar ju, och då måste jag ju svara! Även om personen jag frågar alltid är mig själv eftersom jag tror att bara jag ka avgöra vad meningen med just mitt liv är. När jag inte är irriterad (vilket alltid leder till att jag blir ledsen) hade jag sagt att meningen med mitt liv är framgång, lycka och typ... a happy ending! Men nu känns det inte som om jag någonsin kommer bli lycklig, det känns inte som om jag någonsin kommer bli framgångsrik eller som att jag ens kommer dö och kunna veta att mitt liv skulle bli ihågkommet. Det känns mer som om jag lever och alltid kommer leva ett meningslöst liv som ingen någonsin kommer att uppskatta ändå. I den här stunden orkar jag knappt göra smileys när jag skriver med vänner. Och smileys i mina mejl är liksom obligatoriska. Det är det som kännetecknar mig. Aldrig någonsin har jag varit riktigt lycklig i mer än högst ett dygn. Ändå går jag alltid på det, jag dras med och varje gång skulle jag kunna lova att jag aldrig någonsin mer kommer bli olycklig. Så helt ärligt, vafan ä meningen med mitt liv? När jag dör, vem skulle komma ihåg mig? Vem skulle verkligen sakna mig, förutom min familj och enstaka vänner. Jag orkar knappt skoja idag, knappt le och verkligen inte spela lycklig. Just nu vill jag bara lägga mig ner i någons grav och låta mig bli bortglömd och nedgrävd i evigheter. 

Okej, just nu har jag tusen saker att få ur mig. Om jag ändå orkade skriva. But I won't give up. 

Varför blir man aldrig personen man själv önskar? Det är alltid något fel som inte riktigt går att fixa. Det finns något med alla som är lätt för vem som helst att fixa till på sig själva... alla utom just den personen. Mitt fel är enkelt, för alla andra, att fixa till. Varför blev jag den enda som inte fick gåvan att fixa till det?

Än en gång, säger ju att ödet finns för mig. Återigen hade jag rätt när jag sa att jag var rädd för lycka. Eller tja, jag hade rätt om min anledning.

Varje gång jag blir lycklig blir jag genast olycklig. Inte samma dag, nödvändigtvis, men någon gång. Igår och idag är perfekt exempel att ta till för att bevisa hur rätt jag ovetandes hade.

Igår: det var liksom den bästa dagen på länge, i stort sett allt var perfekt. Jag var till och med glad. Vi köpte studsmattan jag så länge längtat efter. Vi köpte ett boxerkort vilket betyder att jag kan se på Glee varje onsdag, bara jag kommer ihåg. Återigen hade vi hela fruktskålen full med frukt etc.

Idag: Waow, förtjänar jag inte lycka i mer än lite drygt 20 timmar? Uppenbarligen inte, för redan i bussen på väg hem idag gick allt åt helvete. För första gången på hela detta och förra + förrförra året skrattar jag inte på vägen hem ifrån skolan. Det säger en del, i alla fall. När jag kommer hem möts jag av väntad ensamhet. Men ärligt talat bryr jag mig inte alls om det. Jag trivs i ensamhet så det är lugnt. Så jag går ut till studsmattan för att hoppa lite eftersom jag inte kommer på något bättre att göra. I en kvart får jag hoppa ensam och nästan vara glad. Sen kommer min bror med vår granne. Att dem båda skiter i allt jag säger, allt jag gör och att dem dessutom helt ignorerar mina känslor (nej, jag är inte känslosam. Men jag har kapaciteten att känna smärta) gör mig otroligt irriterad. Det slutar i alla fall med att jag går in för att titta på TV och försöka varva ner (ni som sett mig bli riktigt irriterad fattar hur behövligt det är för mig att varva ner) medan grannen och John tar över studsmattan (Notera: vår granne och min bror tar över vår studsmatta). Efter ett litet tag kommer mamma med ett släp fullt av ungar. Mina tre kvarstående syskon går tillstudsmattan och hoppar med John och grannen. När jag ungefär en halvtimme senare ska gå och titta hur det går ser jag inget annat än min lillebror som ligger och gråter på studsmattan och vår granne som står och skrattar. Så jag går ut och säger åt vår granne att (nästan snällt) gå av studsmattan, ta med sig sin dator och traska hem. Han försöker då spela cool och börjar argumentera med mig om varför han inte behöver gå, om han inte vill. Vilket är det absolut värsta man kan göra med mig när jag redan är lite irriterad. För då blir jag både aggresiv och otroligt irriterad. Det slutar helt enkelt med att jag går in och sätter på datorn för att försöka skingra tankarna. Så nu sitter jag här och kan uppriktigt säga (vet att alla säger "vi människor missbrukar ordet hata") attjag hatar honom. 

så om jag fortfarande är såhär.. uppgiven, hopplös och irriterad (d´förmodlingen även dryg) sen också... well, detta är anledningen..

Okej, fobier var det ja.

1. Jag är asrädd för att svara i telefon. Om det inte är min mobil, det vill säga.

2. Klaustrofobi... alltså rädd för trånga utrymmen.

3. Rädd för äkta lycka.

4. Varje gång någon motbevisar mig är jag i en kort stund livrädd för vad jag ska försvara mig med. Därför är jag rädd för att bli motbevisad.

5. Tystnad skrämmer mig om det inte är sån där gå-jag-vill-vara-ensam-tystnad.

6. Framtidsfilmer kan skrämma vettet ur mig i flera veckor.

7. Vetskap gör mig rädd, samtidigt som ovetskap gör detsamma.

8. Tanken på att inte kunna leva ut mina drömmar gör mig panikslagen.

Tja.. det var nog typ allt. Som jag kommer på, i alla fall.

☺

Asså, jag älskar den här låten. Fast om man kan hela refrängen utantill och råkar snacka om det i matsalen vänds alla blickar på en. Gör inte det, lärt mig det nu! xD

Ehrm.. ah okej. Vi köpte studsmatta idag *skryt* så jag, vår granne och mina syskon (utom ett) hoppade i typ 2-3 timmar idag. Haha. Sen satte jag mig och tittade på TV, eftersom jag dessutom hoppat i bara linne så fryser jag mycket nu. Annars ska vi äta tacos ikväll, jag ska la chilla med lite 2½ men... och HIMYM. I alla fall, har inte en aning om vart min ork tog vägen riktigt. Men jag orkar inte gå och hämta sladden som gör att jag kan ladda in bilderna från kameran till datorn. Så... bilder kommer nog imorgon. Sen pratar jag med massa folk och behöver gå på toa. (okej, det där sista var ju verkligen intressant)

Blev lycklig idag förresten! Vi har haft fyra prov (ett varje vecka i 4 veckor) om musikens rötter och dess historia. I min klass är vi 27 stycken (tror jag) och bara 9 klarade alla proven. Jag var en av dem *lycklig*

Så det här är nog typ min lyckodag, var till och med bra mat i skolan. Yeeh!

Haha jag har förresten kommit på att jag är riktigt feg, ska göra ett inlägg om alla mina fobier... när jag orkar. Haha!

See ya peops ♥