Mörka världar

| Alla har egna historier om dödens skepnader. Det här är en till |

I alla mörka världar finns en ljuspunkt och ett ännu mörkare hjärta. Det är så i de flesta filmer, böcker, drömmar och fantasier. Men i världen jag lever i finns det ingen ljuspunkt, bara kolsvart mörker.

När jag återvänder till min värld känner jag mig bländad av mörkret som slukar ljuset.

Blind.

Enda utvägen är bländande mörker och sen, förhoppningsvis, ljus. Men jag klarade det inte. Tanken på mörker som var värre än det jag redan levde i skrämde mig. Tanken på att inte se något alls, inte ens gårdagen gjorde mig livrädd. Ovetskapen om jag skulle överleva det eller inte gav inga tvivel. Jag levde hellre i det här mörkret än alternativet. Nu och sen.
”Eddi” hans röst isade i väggarna när han ropade på mig. Det var söndag, insåg jag till min förskräckelse. Jag hatade söndagar. Då fanns det inget kryphål  för mig. På söndagar jobbade han inte, och jag var inte i skolan. Milton jobbade fem dagar i veckan och var ledig tisdag och söndag. Men tisdagar var ingen skillnad från de andra dagarna. Jag kom hem, och varje dag var han hemma före mig. Precis som tisdagar. Det var bara lördagar jag hade en chans att rymma och slippa honom. Hans slag sved, men det var aldrig misshandel. Han kunde reglerna eftersom hans egen far och min farfar var advokat. Milton visste vart gränsen gick och han överskred den aldrig. Han var alltid på gränsen men kom också alltid undan. Jag fick aldrig synliga ärr eller några större skador av det han gjorde. Det han lämnade efter sig var blåmärken och rivmärken, men aldrig större. Aldrig värre.
”Eddi, kom ner. Genast!”, han hade höjt rösten och nu var det allvar. Kom jag inte nu skulle han ge mig en tandborste och låta mig skrubba ugnen. På värme. Så jag löd honom. Väntade på slagen han skulle utdela med kände mig tacksam åt att det förhoppningsvis skulle vara allt.
”Här” sa jag så tyst som möjligt och vägrade möta hans blick. Det var det han sa att jag borde göra men sist jag gjorde det var det på fel sätt. Så det var inte tillräckligt tyckte han.
”Varför sån tid?” frågade han nonchalant och slängde det tomma cigarettpaketet han haft i handen. Jag svalde, visste som vanligt inte vad jag skulle säga. Han ställde alltid exakt rätt frågor som alltid gjorde mig lika stum och fundersam. Mamma dök upp i tankarna på mig, jag saknade henne. När hon var i livet och bodde här var pappa precis som alla pappor ska vara. Lite lagom överbeskyddande men samtidigt förstående. Men hennes död hade knäckt honom och hans hobby har nu blivit att skada mig. Leka med mig som för att se hur långt han kunde hålla på innan jag inte klarade mer. För Milton var jag bara en leksak. En trasdocka utan värde.
”svara mig” befallde han och jag tittade upp lite, inte så högt så jag mötte hans blick men tillräckligt högt för att jag skulle se hans ansiktsuttryck.
”Jag tecknade” sa jag tydligt. Han nickade med ett äckligt flin på läpparna. Lusten att slå till honom drog i mig men jag kunde reglerna.
”Är en äcklig teckning viktigare än mig?” frågade han. Jag skakade stumt på huvudet, visste inte om jag hade tillåtelsen att tala. Han va inte på humör att låta mig göra misstag. Inte nu.
”Förlåt” sa jag nästan ohörbart. Milton skakade på huvudet.
”Det är lite sen för ursäkter” sa han och gick till ugnen för att skruva på värmen…
”Nej” sa jag, ovanligt bestämt. Att jag stod på mig och sa nej och att jag inte tvekade förvånade mig. Skrämde mig. Milton skulle inte låta mig komma undan, det var skola imorgon men han hade medel och saker som dolde ärr och svåra brännskador. Han skulle släcka sin cigarett på mig, minst. Milton svängde om och spände blicken i mig. Jag svalde ljudlöst och kände långsamt hur skräcken hann ikapp mig. Än en gång försökte jag svälja det jag sagt men det gick inte. Självklart gick det inte. Sagt är sagt.
”Vad sa du?” frågade han roat. Min mun öppnades, och stängdes. Orden jag tänkt yttra ville inte yttras. Dem ville inte ge mig beskydd och dölja det jag förut sagt.
”N-n-n” jag försökte tvinga ut orden och försvaret. Försökte upprepa vad jag sagt och stå för min åsikt. Men det gick inte. Det stakade sig i halsen på mig.
Harklar mig.
Fungerar inte.
Försöker igen.
Går inte.
Allt jag kommer på försöker jag men inget vill underlätta. Milton stampade lätt med ena foten i marken som om han var otålig och inte orkade vänta på mitt försvar. Jag tvingade mig själv att se på honom, trotsa honom. Det syntes att han roades av min situation och gärna hade filmat mig. Och jag hatade honom för det. Hatade honom för att han älskade att hata mig. Älskade att plåga mig. Han hatade att se mig lycklig.
”Ha!” sa jag utan att ens själv förstå varför. Så hans höjda ögonbryn och plötsligt frysta rörelse förvånade mig inte. Egentligen. Snart, nästan för snart, ändrades hans ansiktsuttryck. Lika snabbt förstod jag vad jag gjort och kände mig genast stolt. Men jag ångrar mig nu.
”Skratta mig inte upp i ansiktet, unga dam” röt han ursinnigt och knöt sakta nävarna. Redan då förstod jag en sak till. Misstaget. Han skulle slå mig till döds, han skulle mörda mig. Och skylla på någon annan. Trots det fortsatte jag. Långsamt närmade jag mig honom och skrattade hela tiden samma falska, vettskrämda skratt. Men han verkade inte reagera på att jag var rädd. Inte det minsta. Allt han gjorde var att stänga av ugnen. Jag slutade chockat skratta och stod därför bara och tittade på honom. Han såg min min och flinade brett. Men snart började han skratta.
”Du tror fortfarande att du kommer undan” sa han besviket. Som om jag hade svikit honom genom att inte stått på mig. Men jag kunde inte förmå mig att varken skratta eller gråta. Allt jag gjorde var att stå still där jag stod. Något jag skulle ångra.
”Du förstår..” började han och började gå mot mig. Ett tag trodde jag att han skulle låta mig vara och bara gå förbi. Men varför skulle han?
”Ingen får sina drömmar uppfyllda. Idioter får det. Men du är ingen idiot. Du kommer aldrig bli fri från mitt våld, du kommer i alla fall inte få det som du tänker. Jag kommer aldrig släppa dig. Du är inte värd det. Allt du är för mig är en betydelselös leksak. Som jag alltid sagt. Alltid kommer säga, är du en leksak. Utan värde”, det sista viskade han bara. Han fick mig att rysa. Jag skrämdes.
”DU har alltid sagt det…” sa jag tyst, knappt hörligt och svalde för att bana väg åt meningens slut. ”… sen mamma dog” avslutade jag med all kraft jag förmådde mig att få fram. Han stelnade till, jag kände det. Greppet han hade om min arm veknade men han släppte aldrig riktigt. Långsamt blev han argare och argare. En del av min hjärna sa att han skulle döda mig. Att han skulle lämna mig åt att aldrig mer andas. Men han skulle göra det långsamt. Milton var smart. Cigaretten han återigen fått mellan fingrarna glödde i en röd ton jag aldrig skulle sluta beundra.
”Det är mat”, hans stämma får mina väggar att vibrera. Jag vet att han förgiftat maten jag ska äta och att varje tugga jag tar utav den kommer att föra mig ett steg närmre döden. Datumet är 2007 -24 -03. Dagen jag kommer dö. Han vet hur man dödar mig. Jag hörde hur han svor när han tappade lite av giftet. Det lilla klingandet när flaskan slog i bordet och snart den höga dunsen av hans hand som greppade flaskan och hällde det i min mat. Härifrån doftar det inte. Men snart är jag på väg ner och doften kommer doften slå emot mig. Jag skriver det här eftersom jag vet att jag aldrig kommer skriva minsta lilla ord här i igen. Milton, min egen far, kommer ha ihjäl mig. Och mitt hjärta kommer snart ha slått sina sista slag. Jag kommer ramla av stolen och han kommer stå vid min sida och skratta. Någonting i mig förklarar att alla ord jag skriver nu är värdelösa, han har handskar på händerna och kommer lägga giftflaskan i mina händer. När jag är död kommer han bränna den här sidan, eller hela boken, och sen finns det inte minsta lilla spår kvar av mig. Eddi McBronze. Sen efter det kommer han tvinga fram gråt i mammas minne och ringa polisen. Milton kommer förklara att han kommit hem från jobbet eller affären eller något och ropat på mig. När jag inte svarat hade han hittat mig död. Polisen kommer tro honom. Och sen var jag ur vägen. Totalt. Min far kommer leva sitt liv i minst trettio år till. Och ingen kommer någonsin förstå att han var den skyldiga. Hejdå dagbok. Det är till minnet av allt vi pratat om jag kommer dö…

 

stella

8 juli 2011 19:32

Du är fantastiskt duktig på att skriva, vet du det? Den var jättebra <3

http://stellia.blogg.se

Jojjo

8 juli 2011 19:56

Tack, verkligen. Fast det var en av mina.. sämre, men som sagt, tack

 

Louise

10 juli 2011 03:57

serriöst! jag visste inte att du va så bra! :D
om det e an avdina "sämre" måste ja få läsa en av dom du tycker e bäst! :)♥

Jojjo

10 juli 2011 20:22

Fuck it, du fattar inte hur lycklig jag blir av att höra det! :)♥

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jojjothewiki.blogg.se  <- därifrån lär jag blogga nu! ☺ ...

A brighter world that keeps your words away. Every time I close my eyes I realise that you hurt me. You said you didn't believe me and until now I didn't care. But you said that I was weak and I'm not Every time someone hit me I raise and g...

Just min normala musiksmak...

Kollade igenom gamla foton tagna med min mobil och garvade mycket!  <- who took my chocolate!?   Och sen måste jag bara visa en förändring som är så... jag vet inte!       Bye sålänge ☺ ...

Jag sov till tolv!  Ha, och sen såg jag på tv, läste, såg på tv och sen på film. Tittade på.. Allt en tjej vill ha och det är inte min typ av film kan jag meddela.  men ja.    ...