Äcklig Äcklig Äcklig! 

Tänk er att se sig själv på det sättet. Det gör jag. 

Jag har själv, omsorgsfullt lagt på ett leende med vattenfast medel. Mitt leende slocknar inte i varken ur eller skur... men det blir oäkta.

Folk klagar på sig själva, varje gång jag hör någon göra det tänker jag "Tur att ni inte sett mig då". När jag själv råkar klaga på mig så att folk hör undrar jag "Hur många fler fel ser ni hos mig?". Men aldrig någonsin frågar jag någon om det. Jag skäms över att jag överhuvudtaget tänker såhär, men det får mig inte att sluta tänka så. Jag har ytliga brister som ingen, absolut ingen, ser. Men dem finns och varje gång jag vet att det är synligt för andra väntar jag på att se person efter person bli äcklad. Men det kommer aldrig, aldrig någonsin. På sätt och vis är det värre än om det skulle komma, för om det kommer bevisar det dels att jag inte bara inbillar mig. Men det blir också en annan sak att tänka på. Då har jag inte plats att ge mig fler anledningar att gömma mig och aldrig mer gå ut i ljuset igen. Jag känner mig själv och vet att jag inte skulle klara av att gömma mig och aldrig mer prata med någon, visa mig för någon eller se på mig själv. Men tankarna plågar mig och ständigt gör mig ledsnare. Ändå stärker det på sätt och vis mitt självförtroende. Det här måste låta helt sjukt. Men det är sant. 

Badstränder, min värsta skräck! Måste gå barfota och i badkläder. Mina fötter, mitt största fel. Hatar att behöva gå utan strumpor och låta folk titta ner på mig. Se vilket missfotser jag egentligen är. Bara mina föräldrar och mina tre vänner vet hur dem ser ut. Bara mina föräldrar vet varför. Men endast jag vet hur det känns att veta att jag bär kroppen fötterna sitter fast på. Utomstående och kompisar vet inget om det. För dem har inte med det att göra, inte på riktigt. Min hudsjukdom och mina idéer stoppar mig, hindrar mig från att vara modig. Fobier gör mig 1000 steg längre ifrån perfekt än jag redan är. Allt det här är på ett sätt bara ytligt, min insida är för mig perfekt. Jag har format min själ efter hur jag vill vara, jag har format den efter hur jag föddes att bli. Men ingen ser min insida, och känner man mig inte märks den inte. Folk dömer, alla dömer. Utsidan är det alla utgår ifrån. Ser man inte bra ut verkar man inte intressant. Har man inte ett felfritt utseende vill ingen veta vem man är. Inte om personen i fråga inte måste ta reda på vem man är. Självklart finns det andra personer, personer som inte dömer innan ett samtal. Men sånna personer är ovanliga, jag är inte heller en sån person.. men jag önskar att jag var det. Man väljer inte vem man vill vara, bara vem man blir. Jag blev en operfekt, missbildad barnunge. 

Jag har aldrig i hela mitt liv sagt det här till någon. Jag har aldrig förut varit beredd på att ta responsen, aldrig vart redo för kommentarer om hur fel jag har. Men nu säger jag det, dels för att jag inte orkar gå och tänka på det utan att ha lämnat något efter mig om den här känslan. Men även för att nu är jag redo att prata om det. Få responsen och kommentarerna om hur fel jag har. Nu är jag redo för att få stöd och att få veta att folk läst om mina tankar. Vare sig folket gillar eller ogillar dem. Jag behövde prata ut, liksom förklara.