Jag vet att alla säger så, jag vet vad dem tänker och jag vet anledningen till att dem säger så. Men sen vet jag också att alla som säger så är i brist på tillit. Dem tror inte på personen dem säger det till. Och ändå kan dem inte bura in personen på heltid.

Kollade igenom alla mina berättelser nu igårkväll och så. Trodde aldrig att det var så många, men i alla fall. Och hittade en berättelse jag fastnade för. Och först nu inser jag hur egoistisk och självkär jag låter som säger att jag fastnade för min egen berättelse men... jag gjorde ju det. Det över är ett urklipp ur det. Enligt mig låter det ganska djupt, smart. Hela berättelsen går liksom i samma stuk. Och nu känner jag för att bli lite sådär diplomatisk och djup. Precis som huvudpersonen i den berättelsen. 

Men men, slutpratat om det nu. Gör egentligen ingenting, känner mig måttligt avis på 100 olika saker som inte skulle bli så intressant att läsa om. Sånna här stunder hatar jag, eftersom jag aldrig känner mig som tillräckligt då. Jag känner mig hopplös och... förlorad. Oacceptabel men ändå befintlig. Usch!

Aja, see ya ♥

Haha asså, jag har börjat älska den här låten bara för att jag för en gångs skull lyssnade på texten!

Haha!

Bye! ☺

The beauty in love ain't the sacrifices, the quarrels or the end. The beauty in love is all the rewards, the smiles and the happiness. The love is beautiful now, but it wouldn't be it without the good things.