"spush!" är typ vad jag gått runt och sagt till allt idag. Superkul, och sen har jag onödigt kass humor idag så jag garvar åt i stort sett allt. Hehe!

I alla fall, har varit otroligt glad idag, igår och iförrgår, har inte en aning om varför. Tittade på det där... "årtiondets största bröllop", tror jag det var den där mannen sa hela tiden (a). Ah i alla fall, det är något bröllop ifrån den där serien Bachelorette som jag förövrigt aldrig någonsin sett. Men jag såg alltså bröllopet på tv idag. Så sen i reklampauserna har jag gått runt och sagt "spush" medan jag lekte bröllop. Japp, så mogen är jag. Men nu sitter jag och... är ensam hemma till fyra. Sen blir det att åka in till stan och efter det till kyrkan och leka berättare medan en annan är Jesus och är en aning längre än mig. Kommer se gulligt ut. Haha!

Bild från det där bachelorette-bröllopet. 

Bye ♥

Frukten ser ju äckligt god ut!

Helt ärligt. Trött!

Och det är den här gången riktigt konstigt med tanke på att jag sov till typ tolv och sen har jag typ bara suttit i bilen hela dagen. (waow va miljövänlig ja låter nu..) Anyways, min brors katt rev mig över hela undre handleden så det gör otroligt ont nu, typ såhär... "svullet". Haha! Hatar rivmärken, dem svider. Ah men ändå, känner mig lite som en sån där person folk tar för givet när dem pratar med mig men som sen saknar mig när jag vart borta ett tag, har ett X antal personer som... bekräftat det. HAHA! Lite småkul, ändå. SKit samma om mina tankar just nu, dem är inte så mänskliga, faktiskt. Tänker mig typ dansande apor mitt i någon sorts jungel, måste sluta kolla "The lazy song"... haha!

Men men, sees ☻

HJÄLP!!

Jag har otroligt tråkigt, så snälla hjälp mig med något sorts "motiv" till en header. Alltså, utseendet. Snälla snälla snälla, vet att ni är bättre på sånt här än jag! Tack om ni hjälper mig. ☺

Hahahaha, failad rubrik. Men eftersom jag inte är så stormförtjust i svenskan skrev ja "öppet hus" på engelska, eftersom det var precis det vi nyss haft i skolan. Anyways, kom nyligen hem efter en helt underbar kväll me klassen. Ååh, så otroligt kul. Sprang runt över hela skolan med Tess (hon ja jobbade med) och letade goda saker att käka och kul saker att kolla på. Hehe, vågade inte ta bröd eller smothies (hur stavas det?). Känns modigt av mig, vågar kaxa mot nior, men inte sno bröd. Haha!

Sen va vi vid "katedern" och presenterade vårt ämne som råkade bli plastikkirurgi och efter det kom min mentor "Herrejisses va bra du var på presentationen!". Och då blir man stolt, faktiskt. 

Det roligaste var i alla fall när vi kollade på halva  klassen som hade pilates (vi hann inte eftersom vi inte hade tid att byta om på) och alla bara *gäsp* haha! Sen skulle vi i "publiken" göra en grejs-sak också. Men med kass balans va det svårt. Hade dessutom  gjort allt i förmiddags. Ah, kompledigt imorn, så jag slipper gå upp tidigt. MEN jag måste göra frukost haha. 

I alla fall, lyssnar på "The lazy song - Bruno Mars" och.. diggar. Ser inte klokt ut men när jag gör något, vad ser då normalt ut? 

JUSTE! Mitt misstolkar-leende är nu känt. Haha, lite smått kul. Alla i bussen försöker härma det men jag är så pass onormal till skillnad från alla andra så ingen förutom jag lyckas. *stolt*

Men ska typ fortsätta tråka framför datorn och eh... ja, sen ska jag sova. Så see ya all peops ♥

Nu ska jag försöka klargöra allt. Vet att personerna som undrar mest inte ens läser min blogg, men det kan vara otroligt  bra att skriva ner det här, få ut tankarna och göra det till konfrontationer. Och sen vet jag att en del andra frågar sig hur jag fungerar när det gäller det här.

Jag föddes, döptes och växte upp. En tjugondel - eller vad det nu är - av min barndom uppfostras jag av min pappa. Han tror inte på gud, men han respekterar folk som gör det. Han själv konfirmerade sig aldrig och anledningen till att jag döptes var av traditionsskäl mer än religionsskäl. Som många redan vet konfirmerar jag mig, men inte heller jag tror på gud. Och innan ni börjar klaga över vilken dålig förbild min pappa är och hur fel jag gör som konfirmerar mig vill jag be om tillåtelse att förklara klart. Jag kryssade i "ja"-rutan i formuläret om konfirmationen först bara för att alla andra konfirmerade sig. Men nu har jag helt andra meningar att säga om det; Jag forsätter inte konfirmera mig för att jag helt plötsligt tror på gud eller något sånt, men jag fortsätter för att det faktiskt är intressant. All lära om gud och kristendom som man får av att konfirmera sig är lärorikt. Jag måste få erkänna att jag innan konfiramtionen började inte kunde förstå varför folk trodde på biblens historier. Men nu förstår jag, jag ser allt från en annan synvinkel. Och nu har jag en helt annan respekt för alla som tror på någon gud. Jag själv tror - som ni vet från innan - på ödet. Även den sortens tro stärks enligt mig genom att jag förstår kristendomen. Nej, jag tror inte på gud, jesus eller Eva/Adam. Men jag ser så otroligt mycket innehåll i bibelns berättelser. Jag hör hur fok berättar om hur dem tror, och hör hur mycket av livet dem sett, utan att ens förstått. Innehållet är taget från verkligheten. Och det tror jag på. Jag tror på att Matteus och allt vad dem heter trodde starkt på Jesus. Men det får inte mig att ändra mig. Jag konfirmerar mig för att få lära mig allt prästerna har att lära och för att få gemenskapen konfirmationen ger. Jag konfirmerar mig för att än en gång vara i centrum av mitt universum. På mitt sätt. Så... det enda och sista jag har kvar att säga runt det här ämnet är, Stella... förtjänar jag en plats som konfirmand trots att jag inte tror på gud? (Stella = Min personliga expert när det kommer till sånt här)

Klaga bäst ni vill, jag har svar till allt, skulle jag tro!

Tack för att ni tog er tid att läsa allt. Uppmärksammas!

Okej nu är jag lite såhär... tjurig. Barnslig som jag alltid varit - alltid kommer vara - blir jag rätt tjurig för egentligen ingenting ibland. Just nu är ett sånt tillfälle. Allt var bra, jättebra, faktiskt. Sen var mamma tvungen att säga det där som gjorde att jag sumpade det. Nej, jag sumpade inte bara det. Jag förstörde allt. Allt! 

Jo, jag har säkert sagt något som liknar det här förr, och det var säkert värre då. Men nu känns det som om det här aldrig kommer fixa sig. Men jag känner både mig själv och mamma allt för väl. Direkt när mamma kommer hem kommer jag få någon sorts weird överraskning, och precis som så många andra älskar jag till min förtret överraskningar. Speciellt om dem kommer från någon som inte ens riktigt känner mig, som mamma. 

Många av er tänker säkert typ "Men hallå, det är din mamma ju, klart hon känner dig". Men wrong! Fel fel fel, inte alls. Hon vet inte så mycket mer om mig än det som står i papprerna, och det är ingen fakta om mig.  Inte Jojjo, personen. Bara Jennifer, det ytliga. Skulle jag försvunnit hade hon inte kunnat förklara min personlighet. Så är det.

I alla fall, allt kommer lösa sig. Men för det måste jag vänta till runt halv elva ikväll, när mamma kommer hem. Och då kommer jag antingen vara otroligt lugn, inte mig själv. Eller sjukt förbannad, vilket jag tippar på.

Mitt liv kommer bli lika perfekt som det annars brukar vara. Men det kan ta ett tag, och just nu vill jag inte vänta in den stunden. Jag hatar återföreningar, det betyder ett förflutet adjö, jag hatar adjön och allt som har med det att göra. Just nu känner jag mig otroligt självkär, irriterad, lättad och hatisk. Hatar det mesta för tillfället, hatar saker som inte är personer. Och mig själv är den enda jag riktigt... accepterar, eller vad jag nu ska säga, för tillfället. Jag har självklart brister, men just nu bortser jag från dem och älskar mig själv. Men känner mig ensam, självisk och hemsk. Fast det är uppriktigt sagt ingenting jag skulle säga högt nu... klarar faktiskt inte av med att konfronteras av mig själv. Konfronterat mig själv tillräckligt idag.

Jaja, ingen mer bibel. Bye ♥