Än en gång, säger ju att ödet finns för mig. Återigen hade jag rätt när jag sa att jag var rädd för lycka. Eller tja, jag hade rätt om min anledning.

Varje gång jag blir lycklig blir jag genast olycklig. Inte samma dag, nödvändigtvis, men någon gång. Igår och idag är perfekt exempel att ta till för att bevisa hur rätt jag ovetandes hade.

Igår: det var liksom den bästa dagen på länge, i stort sett allt var perfekt. Jag var till och med glad. Vi köpte studsmattan jag så länge längtat efter. Vi köpte ett boxerkort vilket betyder att jag kan se på Glee varje onsdag, bara jag kommer ihåg. Återigen hade vi hela fruktskålen full med frukt etc.

Idag: Waow, förtjänar jag inte lycka i mer än lite drygt 20 timmar? Uppenbarligen inte, för redan i bussen på väg hem idag gick allt åt helvete. För första gången på hela detta och förra + förrförra året skrattar jag inte på vägen hem ifrån skolan. Det säger en del, i alla fall. När jag kommer hem möts jag av väntad ensamhet. Men ärligt talat bryr jag mig inte alls om det. Jag trivs i ensamhet så det är lugnt. Så jag går ut till studsmattan för att hoppa lite eftersom jag inte kommer på något bättre att göra. I en kvart får jag hoppa ensam och nästan vara glad. Sen kommer min bror med vår granne. Att dem båda skiter i allt jag säger, allt jag gör och att dem dessutom helt ignorerar mina känslor (nej, jag är inte känslosam. Men jag har kapaciteten att känna smärta) gör mig otroligt irriterad. Det slutar i alla fall med att jag går in för att titta på TV och försöka varva ner (ni som sett mig bli riktigt irriterad fattar hur behövligt det är för mig att varva ner) medan grannen och John tar över studsmattan (Notera: vår granne och min bror tar över vår studsmatta). Efter ett litet tag kommer mamma med ett släp fullt av ungar. Mina tre kvarstående syskon går tillstudsmattan och hoppar med John och grannen. När jag ungefär en halvtimme senare ska gå och titta hur det går ser jag inget annat än min lillebror som ligger och gråter på studsmattan och vår granne som står och skrattar. Så jag går ut och säger åt vår granne att (nästan snällt) gå av studsmattan, ta med sig sin dator och traska hem. Han försöker då spela cool och börjar argumentera med mig om varför han inte behöver gå, om han inte vill. Vilket är det absolut värsta man kan göra med mig när jag redan är lite irriterad. För då blir jag både aggresiv och otroligt irriterad. Det slutar helt enkelt med att jag går in och sätter på datorn för att försöka skingra tankarna. Så nu sitter jag här och kan uppriktigt säga (vet att alla säger "vi människor missbrukar ordet hata") attjag hatar honom. 

så om jag fortfarande är såhär.. uppgiven, hopplös och irriterad (d´förmodlingen även dryg) sen också... well, detta är anledningen..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jojjothewiki.blogg.se  <- därifrån lär jag blogga nu! ☺ ...

A brighter world that keeps your words away. Every time I close my eyes I realise that you hurt me. You said you didn't believe me and until now I didn't care. But you said that I was weak and I'm not Every time someone hit me I raise and g...

Just min normala musiksmak...

Kollade igenom gamla foton tagna med min mobil och garvade mycket!  <- who took my chocolate!?   Och sen måste jag bara visa en förändring som är så... jag vet inte!       Bye sålänge ☺ ...

Jag sov till tolv!  Ha, och sen såg jag på tv, läste, såg på tv och sen på film. Tittade på.. Allt en tjej vill ha och det är inte min typ av film kan jag meddela.  men ja.    ...