Asså, det är inte det att jag har ett dåligt förhållande med min familj. Det är inte det att jag har en dålig start på livet. Min barndom är inte dålig. Det är bara det att det är så förbannat svårt att hålla med och försöka le när allt inom mig skriker åt mig att göra något. Jag klarar inte bara av att sitta still och tyst och låtsas att det mamma säger är rätt. För det är det inte, 70% av allt hon säger är enligt mig fel. Och jag håller fast hårt vid rätt och fel. Det är otaliga gånger vi diskuterat om hur hon lever sitt liv och hur jag tycker hon borde leva det. Ja, jag vet att jag borde låta henne leva det precis som hon vill och tänka mer på hur jag själv är. Men saken är den att jag verkligen vill att hon ska bli mer... perfekt. För hon är för mig så långt ifrån perfekt man kan komma. Om någon frågar mig varför i hela friden jag gör det jag gör så kommer jag inte ha något svar. För jag är inte riktigt säker på att det finns något svar. Kanske att jag är tonåring, men för att vara helt ärlig... för mig är det nog bara en ursäkt. Jag tror mer att jag konstant skäller och klagar på henne för att jag bryr mig om hur hon är. Jag bryr mig om hur hon kommer må när hon tänker tillbaka. Visst, jag tänker i en helt annan tankebana än de flesta andra. Men just nu tror jag inte riktigt att det är en nackdel. Jag tror att jag hela tiden försöker motbevisa henne för att hon verkligen tror att hon är perfekt utan fel. Det är hon inte. Men eftersom hon inte tar sig tid att tänka själv på vilka brister hon innehar och hur hon kan lösa det. Jag antar att jag omedvetet tog på mig rollen som personen som skulle få henne att ta sig tid. Tid till att söka efter bristerna och sätten att bota dem. Blame me. Men jag tycker jag gör rätt. I min synvinkel gör jag verkligen rätt. Jag önskar bara att det kändes lite mer som att jag räddade henne. Just nu känns det mest som om jag knuffar henne mot självmord...