Ah, lyssnar på den här, over and over again..

Budskapet är bra..

Okej, nej jag vet verkligen inte hur många gånger jag gjort ett inlägg med rubriken "Meningen med livet?". Men thats it. Jag undrar ju, och då måste jag ju svara! Även om personen jag frågar alltid är mig själv eftersom jag tror att bara jag ka avgöra vad meningen med just mitt liv är. När jag inte är irriterad (vilket alltid leder till att jag blir ledsen) hade jag sagt att meningen med mitt liv är framgång, lycka och typ... a happy ending! Men nu känns det inte som om jag någonsin kommer bli lycklig, det känns inte som om jag någonsin kommer bli framgångsrik eller som att jag ens kommer dö och kunna veta att mitt liv skulle bli ihågkommet. Det känns mer som om jag lever och alltid kommer leva ett meningslöst liv som ingen någonsin kommer att uppskatta ändå. I den här stunden orkar jag knappt göra smileys när jag skriver med vänner. Och smileys i mina mejl är liksom obligatoriska. Det är det som kännetecknar mig. Aldrig någonsin har jag varit riktigt lycklig i mer än högst ett dygn. Ändå går jag alltid på det, jag dras med och varje gång skulle jag kunna lova att jag aldrig någonsin mer kommer bli olycklig. Så helt ärligt, vafan ä meningen med mitt liv? När jag dör, vem skulle komma ihåg mig? Vem skulle verkligen sakna mig, förutom min familj och enstaka vänner. Jag orkar knappt skoja idag, knappt le och verkligen inte spela lycklig. Just nu vill jag bara lägga mig ner i någons grav och låta mig bli bortglömd och nedgrävd i evigheter. 

Okej, just nu har jag tusen saker att få ur mig. Om jag ändå orkade skriva. But I won't give up. 

Varför blir man aldrig personen man själv önskar? Det är alltid något fel som inte riktigt går att fixa. Det finns något med alla som är lätt för vem som helst att fixa till på sig själva... alla utom just den personen. Mitt fel är enkelt, för alla andra, att fixa till. Varför blev jag den enda som inte fick gåvan att fixa till det?

Än en gång, säger ju att ödet finns för mig. Återigen hade jag rätt när jag sa att jag var rädd för lycka. Eller tja, jag hade rätt om min anledning.

Varje gång jag blir lycklig blir jag genast olycklig. Inte samma dag, nödvändigtvis, men någon gång. Igår och idag är perfekt exempel att ta till för att bevisa hur rätt jag ovetandes hade.

Igår: det var liksom den bästa dagen på länge, i stort sett allt var perfekt. Jag var till och med glad. Vi köpte studsmattan jag så länge längtat efter. Vi köpte ett boxerkort vilket betyder att jag kan se på Glee varje onsdag, bara jag kommer ihåg. Återigen hade vi hela fruktskålen full med frukt etc.

Idag: Waow, förtjänar jag inte lycka i mer än lite drygt 20 timmar? Uppenbarligen inte, för redan i bussen på väg hem idag gick allt åt helvete. För första gången på hela detta och förra + förrförra året skrattar jag inte på vägen hem ifrån skolan. Det säger en del, i alla fall. När jag kommer hem möts jag av väntad ensamhet. Men ärligt talat bryr jag mig inte alls om det. Jag trivs i ensamhet så det är lugnt. Så jag går ut till studsmattan för att hoppa lite eftersom jag inte kommer på något bättre att göra. I en kvart får jag hoppa ensam och nästan vara glad. Sen kommer min bror med vår granne. Att dem båda skiter i allt jag säger, allt jag gör och att dem dessutom helt ignorerar mina känslor (nej, jag är inte känslosam. Men jag har kapaciteten att känna smärta) gör mig otroligt irriterad. Det slutar i alla fall med att jag går in för att titta på TV och försöka varva ner (ni som sett mig bli riktigt irriterad fattar hur behövligt det är för mig att varva ner) medan grannen och John tar över studsmattan (Notera: vår granne och min bror tar över vår studsmatta). Efter ett litet tag kommer mamma med ett släp fullt av ungar. Mina tre kvarstående syskon går tillstudsmattan och hoppar med John och grannen. När jag ungefär en halvtimme senare ska gå och titta hur det går ser jag inget annat än min lillebror som ligger och gråter på studsmattan och vår granne som står och skrattar. Så jag går ut och säger åt vår granne att (nästan snällt) gå av studsmattan, ta med sig sin dator och traska hem. Han försöker då spela cool och börjar argumentera med mig om varför han inte behöver gå, om han inte vill. Vilket är det absolut värsta man kan göra med mig när jag redan är lite irriterad. För då blir jag både aggresiv och otroligt irriterad. Det slutar helt enkelt med att jag går in och sätter på datorn för att försöka skingra tankarna. Så nu sitter jag här och kan uppriktigt säga (vet att alla säger "vi människor missbrukar ordet hata") attjag hatar honom. 

så om jag fortfarande är såhär.. uppgiven, hopplös och irriterad (d´förmodlingen även dryg) sen också... well, detta är anledningen..