Alltså jag har funderat typ hela dagen på varför jag känt mig såhär.. konstig (inte magont, mer psykiska känslor) idag. Nu kom jag på anledningen; min dröm. Asså jag vill aldrig mer drömma en sån här dröm igen. Gjort det två gånger nu, med olika personer som huvudrollsinnehavare. Det är otroligt jobbigt när man vaknar och inser att det bara var en dröm, men ändå inse hur starkt den påverkat. Känna hur länge de tillhörande känslorna häger efter... gush! Hatar det verkligen. Jag känner mig som en... jag vet inte! En tjej tänkte jag säga, men jag brukar känna mig som en tjej. Men som en patetisk, utseendefixerad, bitchig tjej!  Usch. Och allt tack vare en sjuk dröm som liksom... förhoppningsvis aldrig blir verklighet. Jo, jag hade kunnat leva som jag levde i drömmen. Men om det hände mig på riktigt skulle jag inte kunnat gå vidare om jag så att säga "vaknade upp". För det var inte precis en mardröm, drömmen var underbar. Och just därför vill jag aldrig vara med om det på riktigt. Shit, låter som någon sorts... aja, låter helt sjuk. Men lycka skrämmer mig faktiskt otroligt. Jaja, mindre tjat och ge er mer liv. Bye ☻

Haha diggar rubriken! Men jag har tråkigt så då redigerar jag bilder, sen blir jag klar och lägger ut dem här. Deal with it.

Alltså, jag hade ont i magen när jag vaknade så sa jag det till mamma också sa hon att jag skulle dricka avslagen cola, vilket jag gjorde. Mycket godare än vanlig cola. Kan bero på att jag inte gillar vanlig cola men anyway. Var sjuk förut, tror jag börjar bli bättre nu *hoppas hoppas hoppas* 

 <-- älskar min gula tröja. Har dessutom ett lika gult glas med avslagen cola i :) Gillar verkligen gult, men inte på sommarn. Eller nej, det beror på getingarna..

See ya ♥   

I suppose that life will never go back the way it was before. In some angles that's just good. But still I miss the time when I had to fight me through every day. Sometimes I really miss the way your laugh could destroy me inside. But that's over now, you are gone. And I know you good enough to know that you'll never come back. I don't need to hope. I know. ♦

Okej... det här kommer låta helt sjukt och otroligt osammanhängande. Men jag behöver "prata" av mig med mig själv. Till alla andras beskådan.

Jag vet vad jag håller på med. Vet vart jag vill komma. Jag vet att mina drömmar är högt uppe och att jag måste sträcka mig långt. Jag kommer känna höjdrädslan då. Men jag måste fortsätta kämpa och forma mig efter klimatet på toppen. Om jag gav upp när jag var centimeter ifrån målet hade jag fallit ner och jag hade verkligen inte klarat av fallet. Nu har jag ett nytt mål, ett mål jag tvingar mig själv att ha tystnadsplikt om. Säger jag det till någon kommer jag misslyckas, det vet jag. Och jag måste lyckas. Med både mitt nya mål och med den pinande tystnadsplikten jag hängt över på mig själv. När folk frågar mig saker svarar jag nästan aldrig med äkta fakta, jag svarar med mina egna teorier. Jag är van vid att mina teorier brukar stämma överrens med sanningen. Men vem man än är så är livet aldrig riktigt bra. Det är det som gör det så unikt. När mina teorier visar sig vara falska får jag alltid mina stenar kastade tillbaka på mig själv. Eftersom jag är van vid att ha rätt i den punkten blir jag ganska lätt övertygad. Nästan skrytsam. Alla andra älskar att ge mig respons på det när jag väl har fel. Och det här tycker jag är rätt, men jag vet att alla (nästan) andra tycker att det är korkat och otroligt sjukt. Galet. Så jag måste fullfölja det här för att sen kunna berätta och på så sätt ha rätt i att det var en bra idé. Jag kan ha fel igen. Men jag har förbjudit mig själv att tänka så. Jag måste lyckas.

En sista grej. Tack så otroligt mycket för att du finns, för att du ovetandes hjälper mig igenom alla svåra saker jag inte ens vågar berätta om. Eller jo, men jag vågar inte visa de tillhörande känslorna. Men som sagt, tack för att du berättar om dina problem och för att du är så lik mig när det gäller upplevelser. Du får mig att stanna kvar på jorden, med båda fötterna. ♥